ok

ok jag har kanske inte gjort så mycket som jag borde men jag är i alla fall igång. på det sättet känns det bra. att erik kommer hem i början av december och att ina ringde mig från jobbet och att hon verkar må bra. att andreas och jag börjat prata om vad jag ska ha med mig. om vi verkligen behöver två datorer. att jag saknar honom sjukt mycket men det är ju egentligen bara bra. att de här veckorna som jag fasade och hade ångest för i oktober faktiskt snart är slut.
imorgon börjar jag klockan 04.00. jag måste gå upp 02.30. men det är ok. jag är ok.

häng

varje gång jag sitter här vid datorn tittar jag på min stackars basilikaplanta och undrar varför jag köpte den. jag är inte alls sugen på basilika. jag har inte varit det på säkert två veckor.
den kostade bara tio kronor. jag skulle kunna låta den dö.
men det vill jag inte. jag känner ansvar för växter, jag inbillar mig också lite grann att de speglar mitt humör. om jag kan få dem att må bra mår jag bra själv.
jag vet inte riktigt hur basilikan mår. den hänger ju iofs lite men det är nog mest för att bladen är så stora.
jag är förresten lite hängig själv.
jag orkar inte skriva mitt arbete om genteknik.
näe just det, ORKAR INTE.
jag vet inte var jag ska börja.
var börjar man?
jag känner för att kopiera en uppsats jag hittat på nätet. eller åtminstone en snygg inledning.
och ju längre jag väntar ju sämre går det.
snart kommer jag inte ens ha en vecka på mig.
det här är hemskt.
hemskt hemskt.
jag vet att ni tänker att det bara är vanlig tentaångest men jag tror faktiskt allvarligt att jag ligger i riskzonen för en stressrelaterad sjukdom i framtiden.
jag läste om det i förrgår. jag är en sån där som får höra att jag är duktig, och det är farligt. då börjar man ställa krav på sig själv.

idag öppnade pocketshop-butiken som jag sökte jobb i förut. den ligger mittemot där jag jobbar nu. det hade varit roligt att jobba där för då hade jag kunnat stå och titta på mina forna arbetskamrater som sliter häcken av sig medan jag plockar upp lite böcker och sorterar stiftpennor och bokmärken för dubbelt så mycket mer i timmen.

åh gud jag måste skriva det här nu.
det finns verkligen ingen annan som kan göra det åt mig. :(

flytten

jag stack mig i fingret, det kom blod, det var meningen. jag har blodgrupp A+. den vanligaste blodgruppen i sverige. men jag är också mycket genomsnittlig.
jag skulle ha ringt till doktorn idag, men det gjorde jag inte. jag var ute hos mina föräldrar och jag träffade hanna. hanna har jag känt sen jag var 6 år. nu är vi 22. för en månad sedan fick hon en liten son. honom träffade jag också idag. han sov mest, men ibland vaknade han och tittade lite på mig med ena ögat. han hade otroligt blå ögon. hanna sa att hon under längre perioder haft mardrömmar om att barnet skulle födas med bruna ögon, för det skulle betyda att inte micke var pappan. eller att det på nåt sätt skulle finnas spermier kvar från hennes förra pojkvän och att det skulle vara de som befruktat ägget.
"men snälla, det var ju flera år sedan!" sa jag
"jag vet!" skrattade hon. "sjukt, eller hur!"
vi gick på promenad, jag hade hugo, hannas mammas hund, och hanna barnvagnen. det var kallt, men riktigt fint väder. jag var glad att jag köpt ny vinterjacka för jag frös inte alls, bara lite om tårna när vi gått en bit.
"känns det inte jobbigt att lämna uppsala?" frågade hon. "jag skulle aldrig flytta härifrån!"
jag tänkte på det lite.
just då kanske det gjorde det. allt var så vackert därute, rimfrost på alla träden, tystnaden, solen och snödimman. flytta ifrån allt det där, det är ju så det gör ont i en.
men jag vet ju att jag inte har vett att uppskatta det när jag väl har det. jag växte upp därute, och jag höll på att bli vansinnig på alla åkrar, fält och skogsdungar. jag känner mig hemma i det och jag blir arg när folk tycker det är fult och kargt, men jag tycker alltid det är tråkigt när jag väl bor där. "det är så platt här" säger jag. "och blåsigt". jag kan bara tycka det är vackert när jag varit ifrån det ett tag, då kan det vara så att jag är tvungen att skutta lite över hur fint allting är. jag vill dela med mig av det, jag vill att andra ska känna vad jag känner.

jag förstår att hanna har trygghet i att veta att hennes son kommer växa upp ungefär där hon har växt upp. där i sin tur hennes mamma växt upp. och faktiskt också hennes mormor. såklart att det är svårt att vara den förste som bryter banden då.
men för mig är det inte sådär. min mamma är från en liten by i småland och min pappa från köping. de träffades i uppsala och bosatte sig utanför stan av en slump, i ett litet småtråkigt, nybyggt och relativt billigt villaområde som i sin tur blev min uppväxt. jag har bott där i större delen av mitt liv, och det är klart att jag känner mycket för det. i stort sett alla minnen hänger ihop med det, men jag skulle ändå inte säga att jag är rotad där. min pappa kommer inte från uppsala på samma sätt som min farmor inte kom från köping. orten är nog inte mer än ett ställe att leva på i min släkt, den är inte sammankopplad med nästan allt vi känner till, som i hannas familj. vi har alltid rest långt för att hälsa på folk, jag har aldrig haft släkt där jag bott.
på något vänster har jag trott att jag aldrig kommer kunna flytta från uppsala men jag har insett att jag det kan jag visst. det är faktiskt till och med mycket möjligt att jag inte kommer bo här i framtiden.
"men du kommer väl tillbaka? du flyttar väl inte för gott?" frågade hon, som att något annat än att bo i en annan stad i sverige längre än kortare perioder vore en orimlighet.
jag vet inte hur jag ska förklara för henne hur jag nästan skulle se det som ett misslyckande om jag aldrig provade på att bo någon annanstans än här. hur dåligt jag skulle må om jag började läsa det där programmet vid uppsala universitet, för att det garanterat skulle betyda fem år till i den här stan.
det går inte, inte utan att indirekt kritisera henne för att hon nöjer sig med det hon har här.

jag vet inte vart jag vill komma.
det var hur som helst trevligt att träffa henne, att se att hon mådde bra och att hon var som hon brukar. att folk faktiskt kan vara det trots att de är mammor.
sen att vi inte är som vi var när vi var 9 och tummade på att vi var bästisar på bussen hem från skolan, att saker har förändrats sen dess, jaja. ingenting är ju nånsin som det varit ändå, och saker kan faktiskt bli bättre.

hejdå.

oroen

imorse knep mig skräcken.
egentligen började det väl redan igår, när vi pratade i telefon. vi var så trötta. och när vi la på somnade jag. men när jag vaknade idag var det en tanke jag hade i huvudet:
tänk om det inte funkar!
jag tvivlar inte på att vi vill vara med varann, men att gå från 60 mils avstånd till en lägenhet på 30 kvm, det kan bli tufft.
och för första gången känns det läskigt på riktigt. inte sådär "det är ju lite läskigt, hihi"-läskigt, utan LÄSKIGT.
det känns som om jag ska börja gråta faktiskt.

och idag ska jag jobba till 01.30. jag börjar klockan 13. jag vill inte jobba på nån flygplats mer efter det här. jag vill ha ett jobb med humana arbetstider.

den här jävla oron! jag önskar jag kunde härleda den till något! men helt plötsligt bara finns den, gnager och snörper åt. det känns som på mellanstadiet nästan. när jag började gråta för att min gympalärare sa till mig om något, det var inte på nåt elakt sätt, men det var ändå en tillsägelse, och jag började gråta. jag grät för många sådana saker, jätteofta. kanske borde någon ha känt att något inte stämmer, det måste finnas något underliggande problem, såhär känsliga är inte barn. eller är de det? jag har fått höra så många gånger att jag är känslig, tro fan att jag är det nu. jag går omkring med klumpar i halsen hela dagarna, för minsta lilla tror jag det ska bryta ut. jag är 22 år och ville springa ut och gråta och skrika i korridoren när jag fick tillbaka mitt matteprov som "bara" var godkänt.
för varje liten sak som händer tänker jag "en gång till och jag dör".
tydligen gör jag inte det.
men inte fan är det normalt heller.

baglady

jag fikade med mamma på wayne's. vi skrev julklappsönskelistor åt varann. jag önskar mig en ny mobiltelefon. hon vill ha ett nattlinne och en tröja i cashmere. det regnar ute. hela dagen har det gjort det. det hjälper inte precis till. jag önskar jag fick sitta hemma och titta på film och äta popcorn. men jag har tretimmarslektion vid klockan 18.
jag bytte ut den gröna väskan jag köpte mot en likadan i brunt fuskskinn. den började redan tråda sig på ytterfickorna och trots att den var snyggare än den jag bytte till är det inte värt det. en 500-kronorsväska som ser saggig ut redan efter 2 dagar. nej tack.
det känns ibland som om jag försöker bli ytlig för att orka med. prylar hjälper ju till viss del ändå.

sommar och sol

jag kan inte förklara varför jag inte är glad.
jag önskar jag slapp tänka på så mycket.
bara somna med hans andedräkt i min nacke.
men jag är fast i uppsala. och november.

vinyl

jag har fyndat lp-skivor idag!
6 för 100!

michael jackson - bad
susanne vega - solitude standing
frank sinatra - twenty golden greats
prefab sprout - steve mc queen
yazoo - upstairs at eric's
jackson browne -for every man

plus en fin väska som iofs var dyr men som jag inbillar mig att jag förtjänar. sara och jag fikade för 20 spänn (kladdkaka och kaffe) på VG, nu har ida och jag ätit mat och pratat förhållanderoller.

snart ska vi gå ut.

ahh mamma

för en stund sen ringde pocket shop och frågade om jag fortfarande är intresserad av extrajobb hos dem. de ska starta en ny butik på arlanda och jag sökte jobb där innan jag bestämt mig helt för att flytta. jag var förstås tvungen att tacka nej, jag kommer ju inte bo här så värst länge till, men AJ vad det sved. jag har blivit erbjuden så många bra jobb den här terminen. och jag har ju alltid tackat nej, för att jag inte kunnat av olika anledningar. det känns så FEL. fel fel fel. som att jag sumpar bra chanser. som att ryktet kommer sprida sig hur jag aldrig vill ha jobben som erbjuds.
och så min mammas reaktion då: "nämen det var väl dumt!"
hon vill inte att jag ska flytta. jag vet det. och jag förstår det. men måste hon pika in det i varenda mening?
"ja och så ska du flytta dit ner utan att ens ha ett jobb..."
"men vad ska jag göra då menar du?"
"ja att få ett jobb och sedan flytta vore väl det naturliga. så gjorde man i alla fall förr."
mmm men nu är inte förr. hur ska jag kunna lämna ansökningar, jag vill gärna gå dit och lämna dem personligen? och hur ska jag kunna gå på intervjuer? ingen anställer någon som bara ringer. och hur fan ska jag hinna med att söka jobb om jag har lika mycket att göra som jag har nu? ska jag vänta på ett jobb kommer jag aldrig komma iväg. jag måste chansa. jag måste tro att det kan gå. varför skulle det inte kunna gå, det har ju gått förut? så omeriterad är jag inte.
jag hatar att hon inte tror på mig.
jag hatar hur arg jag blir på henne när vi diskuterar det här. hon förstår inte, hon vill ha mig kvar här. helst skulle hon nog vilja att jag gifte mig med nån infödd uppsalabo, skaffade barn och flyttade in i en dubbelvilla med dem i bälinge.
äh nej, nu överdrev jag. hon vill att jag utbildar mig. men hon är så oroad hela tiden. det började redan i gymnasiet, hon tyckte jag valde fel program, att jag flummade.
hon har aldrig sagt det rent ut men det har framgått tydligt. det som stör mig så mycket med det här är ju att jag är så lik min mamma. jag förmodar att vi hade varit bästisar om jag levt när hon var ung. hon har också flummat, inte vetat vad hon ska bli, gjort hundra olika grejer. hon drog hemifrån när hon var 17, jag var faktiskt nästan 21.
och nu är det som att hon klandrar mig för att jag gör det.
"MEN DURÅ!" vill jag skrika hela tiden. och gör det tyvärr ibland.
och så ber hon om ursäkt för att hon tjatar och jag får dåligt samvete. alltid det där jävla samvetet. ska jag må dåligt över att jag flyttar ifrån min hemstad vid 22 års ålder? jag är kär och jag vill inte bo i uppsala hela mitt liv! helvete hur svårt kan det vara? det är ju inte som att jag aldrig mer kommer komma hem! jag säljer inte mina ägodelar och tar båten till amerika, det tar en timme och kostar 290 kr att flyga mellan landvetter-arlanda.
ah gud! vad arg man kan bli på nån man älskar så mycket.
och hur det känns som att det äter upp en, tar udden av allt det nya och spännande.
ahh.
nu ska jag fika med ina.
det ska bli skönt. hon vet ju hur det mesta är.

kram

ps. ida åkte iväg till triangeln för att gå på fest med några gamla kompisar och jag kände mig som en orolig mamma innan hon tog bussen. "busshållsplatsen ligger vid statoil, du vet var det är va? vet du var du ska kliva av? har du gatuadressen? här är nyckeln, jag har ingen nyckelring till den så tappa inte bort den!" ah guu.

ida

ida och jag har bakat torra brownies och snart ska vi ner på stan och fixa kårleg åt henne. jag känner mig seg av för mycket kaffe. just nu blockerar hon toan med en oläst sonic. om jag inte säger till henne kommer hon förmodligen stanna därinne hela kvällen. jag har ju en jättespännande bok om DNA liggande därinne också.
ida och jag har ett ganska speciellt sätt att umgås, jag tror inte jag har det så med någon annan. det tog en del tid innan vi kunde hänga en hel helg utan att bli fullständigt vansinniga på varann, men nu har vi lärt oss. i början var vi tvungna att säga till varandra om pauser, numera tar vi dem bara naturligt. som nu, hon har varit på toan i typ en kvart och jag sitter och skriver det här.
det bara blir så, men det är bra. vänskap är utrymme.
jag mår lite illa av allt browniesätande (jag åt smet också). känner inte alls för att gå ut ikväll men ida ska visst dricka drinkar. får se om jag vill ha.
nu har hon kommit ut! nu ska vi på stan!
herrå!

basilika

det mörknar redan klockan 3.
jag har köpt färsk basilika som står i en tekopp i mitt rum, jag vågar inte ha den i köket.
jag ska börja ha matbudget nu.
igår ringde ina till mig på jobbet och var arg. hon har börjat ett nytt jobb på ett icke namngivet kafé i uppsala.
"vilka jävla skitjobb vi får!" gastade hon. "alltid blir man körd med. och alltid nån jävla GUBBE. ALLTID nån jävla gubbe!"
jag sa inte så mycket men det var skönt att höra. det kändes så befogat och sunt, att jag själv som stod i ett svettigt diskrum på a-piren och tjurade över att behöva plocka disk och bara disk i åtta jävla timmar blev helt pepp.
det är så tacksamt att tycka illa om sin chef. det är nåt som i princip inte går att misslyckas med, som verkar vara inbyggt i den mänskliga naturen. och nästan alla gör det, ofta ganska högljutt. till och med min mamma.

äh. min potatisgratäng blir aldrig klar. jag blir alltid så ledsen när jag inte lyckas laga mat. det händer ju då och då.
och jag glömde dessutom att ha basilika i den. typiskt.

flyme

jag är hemma. det känns svårt. jag har ingen mat hemma och vädret är grått. flygresan var smidig, jag märkte knappt av den, sånär som på locket för öronen som fortfarande sitter. kom med en buss från arlanda direkt också, vilket var skönt, jag gillar inte att hänga på flygplatser på min fritid.

vi åt frukost under kompakt tystnad imorse. inte ens kaffet hjälpte. vi somnade för sent igår. hade kollat på chinatown och ätit världens bästa popcorn. säkert fem liter, från stora kastrullen. höll oss vakna för att slippa vakna upp och åka ifrån. jag trodde faktiskt den biten skulle bli lättare. att jag skulle vänja mig på något vis. men nej det har inte hänt. och nu kommer vi inte ses på en månad igen. det är plågeri! det kan inte fortgå!
jag ska flytta. det enda som egentligen behövs är ett datum. och kanske ett jobb.

l0v3

jag önskar jag kände starkare för fler saker än andreas.
men kär, då blir det väl så.