Jag ska på en väns 25-årsfest i helgen. Hon har den tillsammans med tre andra tjejer som jag inte känner och de har hyrt en festvåning och det blir buffé och dricka till maten ingår. Jag är nervös. Det kommer vara jättemånga jag inte känner där, men det är okej. Okända människor är ett mindre problem. Det värsta är dem jag känner. Min väns vänner som jag har träffat, vissa av dem också gamla vänner till mig.
En av dem ringde mig för två veckor sedan och föreslog att vi borde ”fixa” nåt till festen. Nån rolig grej. Vi var ju bästisar då, nåt borde vi göra. Typ ett tal. Ett litet kollage. Jag som har så många roliga bilder från högstadiet! Jag fick genast ångest. Som om det inte är nog att jag ska gå på festen, vara tio år äldre, ta med min pojkvän och visa upp honom som nån jävla trofé eftersom ingen har träffat honom förut, och tvingas prata om vad jag gör nu för tiden med folk som jag kände då.
Ska jag dessutom hitta på ”en rolig grej”? Hålla ett tal? Om vad? Roliga fester vi hade när vi var 14? Såvitt jag minns det var det mest ångest att bli full på sprit stulen ur föräldrars barskåp, spy i nån rabatt, och sen få utskällning. Jag gillade inte alls att dricka sprit, jag rökte aldrig. Jag hade gärna sluppit den delen av högstadiet. Men jag följde med för att bekräfta min plats som ”åtminstone inte helt värdelös”. Jag hatade den där känslan av att vilja vara någon annan, nån tuffare och populärare, men samtidigt veta att den rollen vore helt fel för en, att man aldrig skulle passa och aldrig trivas där. Men man längtar efter det för att det ändå är bättre än att vara sig själv och ingen ser på en.
Man kan säga att man var ung och dum och gjorde så knäppa grejer för man visste ingenting om världen. De flesta kanske säger så för att de på nåt sätt längtar tillbaka till den där känslan. Jag kan göra det om gymnasiet. Jag tänkte så och så och var idealist och det var ju dumt och gulligt typ.
Men jag hatar verkligen att tänka på högstadiet och vem jag var då. Jag har inte gjort upp med den tiden. Varför? Jag skäms antar jag. Jag var dum och jag ville vara andra till lags. Jag visste inget. Jag trivdes heller inte speciellt bra men hade inte mod nog att förändra något. Hoppades bara att det skulle kännas bättre med tiden. Var kär i killar som var dumma i huvet. Alla killar var dumma i huvet och man ville att de skulle gilla en, vilket de inte gjorde. I efterhand vet jag att en del av dem är bra personer som jag skulle kunna vara kompis med idag till och med men då var det helt otänkbart. De var killar och formade av sin värld. Aldrig möttes vi. Det är sorgligt.
Min relation med min kompis som fyller 25 funkar för att vi lever ändå i nuet. Våra liv ser olika ut men vi pratar om det som det är nu. Vi har alltid funkat ihop, oavsett. Personkemi antar jag. Men med andra gamla vänner är det som om det är ett tidshål man måste fylla först innan man ens kan tänka på att prata på riktigt. De har sina liv och man pratar om det som hänt. Det gamla får rosa skimmer. Blir mycket bättre än det egentligen var.
Och jag har inga bilder på det jag tyckte bäst om från den tiden. Varma vindstilla sommarkvällar då man fortfarande var ledig på sommarlovet, cyklade över alla åkrarna hem till J, gick promenader till hästhagarna och pratade om allt allt allt. Hade picknick, tältade i en granplantering, hyrde film, drack saft, tjafsade med nåns lillasyster. Cyklade cyklade cyklade. Blev bruna om benen.
Det var det bästa. Det skulle jag hålla tal om ifall jag kunde. Men det kan vänta. Vi är ju bara 25.
