bab(b)el

Kalle var här och vi spelade "Ticket to ride".
Jag vann.
Jag brukar sällan vinna grejer. In facto händer det nästan aldrig.
Av någon anledning blir jag inte speciellt glad när jag vinner. Det är ändå som om det är normaltillståndet. Men jag blir typ helt vansinnig om jag förlorar, speciellt om det händer flera gånger i rad. Andreas och jag spelar ju aldrig Alfapet längre av den anledningen. Göra-slut-risken.
Jag vet inte varför det är så.
Jag har funderat på om det beror på att jag är ensambarn eller om det var för att jag alltid kom tvåa eller trea i alla löp- och skidtävlingar när jag var liten.
Jag har dragit paralleller till nästan allt jag vet om mig själv.
Men jag vet ju inte.
Hur som helst gör det här förlorarvansinnet att jag blir lite rädd för mig själv. Det är inte sån jag vill vara, jag vill vara en värdig förlorare, kunna kontrollera mina känslor, inte som Lii i min högstadieklass som slängde skolbänkar omkring sig när hon förlorade i "tecknet".
(Ok så illa kanske det inte är...)
Men det är därför jag inte vågar spela lasergame med folk jag känner. Jag är rädd för vad det skulle locka fram i mig.
Kalle säger att han önskade han var mer känslomänniska. Att han också kunde sitta och hulka när han såg på sorgliga filmer.
Det tror jag inte alls.
Det är fan jävligt jobbigt att bli engagerad i saker som nästan inte spelar nån roll. Som att nån förstör för en i ticket to ride, eller att må så dåligt över en film att man inte ens kan se klart den, utan måste gå och göra nåt annat.
Som när jag såg Babel. Jag är glad att det inte var på bio, för på bio kan man inte gå ifrån. Jag hade väl käkat upp mina knogar eller nåt istället.
När jag ser på filmer som Babel kan jag inte bara koppla bort att det är en film, som andra normala människor verkar kunna. Det är som att nån sprutar in det i venerna på mig, all ångest och alla känslor. Jag känner genom dem i filmen. Jag blundar men det försvinner inte. Och efteråt drömmer jag. Babel såg jag inte ens klart och jag drömde om den flera nätter efteråt.
Vad beror detta på?
Folk som tror på horoskop skulle väl säga att det är för att jag är fisk.
"Fiskar är känslosamma och har nerverna utanpå."
Jag kanske blivit sån efter för mycket horoskopläsande i "Frida" i min ungdom. En självuppfyllande profetia.
Blabla vem bryr sig.
Jag önskar jag vågade lite mer och var lite mindre känslosam.
Så, nu var det sagt till slut.

posh it

Ibland jag står bara inte ut med att läsa mig själv skriva om mig själv. Jag önskar jag kunde göra som JK Rowling och få en lyckad ingivelse.
Istället sitter jag och glor på sjukt smala kända människor på nätet och läser bloggar skrivna av människor som vill bli som dem.

Om det är någon som har boktips på pocket, mottages tacksamt.

office/work

Ida och jag pratade (som vanligt) om att jobba, jag sa att jag tycker det är trevligt att prata med folk som jobbar, och Ida skrattade för jag lät som kungen när jag sa det. Jag menade nog bara att jag gillar när folk inte lever på andras pengar. (I den meningen lät jag inte som kungen.) Sen kom vi in på lönearbete i vanlig marxistisk anda och moral som går i familjen osv.
Jag kan aldrig komma med några bra argument för lönearbete när jag pratar med Ida. Till att börja med kan jag över huvud taget inte föreställa mig ett samhälle utan det och det slutar bara med att jag sitter och känner mig som Alf Svensson.
Men hur som helst.
Jag kom på en bra sak idag. Det här med att tvingas in i interaktion med människor som man aldrig sätter sin fot i närheten av annars. Att tvinga sig att förstå sig på folk. Nu menar jag arbetskamrater. Det är för jävla jobbigt, men det är nog rätt bra för karaktären.

När jag jobbade på Arlanda hade jag en arbetskamrat som hette Luis. Han kom från Sydamerika och hade bott i Sverige i nästan 20 år men när han blev nervös började han prata spanska. Han hade jobbat nästan längst av alla men vissa saker lärde han sig inte.
Som att när man kom på morgonen måste man grädda bullarna först, annars var de inte färdiga till öppning. Det var i princip det första de sa till en under upplärningen. ”Det första du gör på morgonen – sätt in tre bullplåtar”.
Luis gjorde inte det. Han började med andra grejer som hade mycket längre gräddningstid och när man kom dit själv (han kom alltid före en också) och frågade om bullarna sa han ”jaja” och satte in dem sist, på hälften så kort tid men med dubbelt så hög ugnsvärme. De blev alltid stenhårda och ofta helt svarta.
Under hela den tiden jag jobbade där gjorde han så, och jag kunde bara inte fatta att han inte såg att det inte var bra. Jag sa till honom säkert tio gånger men till slut gav jag upp. Ibland höll jag på att bli galen när jag kom på morgonen och det luktade bränt redan i korridoren. Men samtidigt som jag kunde vara arg så jag kokade över att han gjorde sådär och en massa andra konstiga saker som var helt åt helvete, och gick och mumlade för sig själv på ett otroligt irriterande sätt (som påminde lite om sura husalfer i Harry Potter) så kunde jag ju inte gå omkring och hata honom heller. Han var inte elak och han ville ingen illa.
Jag förstod mig bara inte på honom för fem öre.
Han sorterade pengarna efter färg istället för valör i kassalådan.
Ibland undrar jag vad han tänkte om min värld. Om han tyckte att jag var konstig för att jag gräddade bullarna först på morgonen och propsade på att smörgåsarna skulle ligga på samma plats i montern som föregående dag så det skulle vara lätt att fylla på.
Ingen aning. Hans hjärna arbetade efter ett annat operativsystem än mitt.
Hur som helst skulle jag nog aldrig umgåtts med honom om det inte vore för det där jobbet. Vilket jag för övrigt såklart hatade.
Men ändå. Att bli förstummad av människor ibland är också bra.