charter

Veckans jobbigaste dagar är numera lördagar, det är då varenda jävel åker charter. Jag är fruktansvärt trött, men det mesta känns ok för jag är inne i det nu. Och jag kommer få fetinglönen nästa månad. 183 timmar. Det känns Värt.
Trevlig lunch med Daniel också. Egentligen är det grymt att lära känna nån, och ännu bättre när man bara kan säga att nån är trevlig, utan att tänka längre. Han vet ju nu och det verkar funka ändå. Bra bra.
Ina kom hit och snodde halva min garderob till en grillfest. Hon såg ut som jag när hon åkte. Skönt att upptäcka att mina favvokläder inte längre är de som ser ut som jag gör mest. Ah.
Klockan är bara fem och tröttheten kommer i vågor över mig. Kanske sova nån timme. Ringa folk sen.
Herrå.

ändring

Jag vill inte bli bitter över jobbet.
Men jag kan inte låta bli.

Jobbet fuckar mitt liv. På grund av det har jag inget socialt liv. Alla evenemang, fester och roliga händelser den här sommaren har jag fått avstå från. Inget av det jag egentligen velat göra har jag kunnat vara med på. Och så kommer det förbli. De närmaste veckorna kommer jag vara på jobbet i snitt 60 timmar i veckan. Mitt schema är ändrat och därmed jobbar jag när Ina fyller år. Jag tänker kräva en vecka ledigt i augusti, innan terminen börjar, men vad ska jag göra då? Ingen annan jag känner är ledig då, inte ens min mamma.

Visst är det bra att jag tjänar pengar men ska det kosta mig mitt psyke?

Jag orkar inte göra nånting annat än att jobba, jag lagar aldrig mat, städar eller går ut med soporna. Det är med ansträngning jag ens orkar tvätta mina kläder, och det är det de få lediga dagar jag har går åt till. Korridoren ser ut som det bor uteliggare här.

Om en stund kommer mina föräldrar förbi och hämtar hem mig. Jag orkar inte vara här ensam ikväll, jag blir bara ledsen och gråter. Allting här känns bara övermäktigt, bara att tänka på köket får mig att tappa matlusten.
Det är hemskt och så kan det inte vara.

Något måste hända. Det måste bli ändring.

vet inte

idag hade jag verkligen tillfälle att säga det men det gjorde jag inte.
nej såklart. du VILL ju inte.
jag vet inte...
erkänn att du inte vill!
jag antar det..
haha. men skit i det då.
men vadå det kommer ju komma fram förr eller senare ändå. och nu har det liksom blivit värsta GREJEN. fast det inte är det egentligen. och nu vet jag inte hur jag ska göra...
hah som en freudiansk icke-felsägning.
jaa..
men spelar det nån roll om han inte vet då?
jag vet inte...

ok ok

jag åker med admir hem från jobbet, i hans vita audi. det är kvävande varmt, termometern i bilen visar på 32 grader yttertemperatur. inuti är det säkert över 40. vi vevar ner rutorna till max, har dem nere långt ut på E4:an.
han kör fort, men det är bara skönt, håret virvlar omkring så jag knappt ser nåt.
haha som i en cabriolet, skrattar han och sätter på sig solglasögon. jag vill också ha, men jag klev på mina igår och får klara mig utan.
han kör om bil efter bil och fartdånet är öronbedövande, vi säger inte så mycket, inte förrän vi är i stan och han saktar ner, då pratar vi om jugoslavien och folks ålder och ögonfärger och sånt.
vi är båda ganska trötta. mina jeans klibbar mot benen och admir har fortfarande namnbrickan och badgen på. han sitter långt från ratten och pedalerna med sätet bakåtlutat, säger att han får ont i benen om han inte sträcker på dem medan han kör.
i uppsala har rusningen inte kommit igång ännu, det är lätt att ta sig fram kungsgatan. han släpper av mig vid stationen och jag säger tack för skjutsen och vi ses imorron.
det gör vi, säger han.
när jag går förbi järnvägskiosken köper jag en jättestor glass för sexton kronor (drickspengar) och känner mig nöjd.
mitt liv är rätt ok ändå. och mitt jobb också, i alla fall dagar som den här.

r = h / 3 = a √ 3 / 6

jag går ut och lägger mig i bikini på gräsmattan vid femtiden, lyssnar på moneybrother, halvsover.
när jag vid sju reser mig upp och sätter på mig min kjol finner jag tre personer av hankön liggandes på olika platser i gräset med ansiktet åt mitt håll, stirrandes.
det kan illustreras i följande bild, där jag symboliserar krysset i mitten, de den liksidiga triangelns vinklar:

sånt man borde veta men inte vet, DEL 1

Två universella sanningar:

1. Vi kommer alla att dö.
2. Det är dyrt på flygplatser.

Den första av de två verkar de flesta ha ganska klart för sig. Det är bara miljonärsgubbar med åldersnoja som inte riktigt fattat grejen och tror att nån smarting kommer hitta på nåt livselexir inom kort som gör att det går att föreviga människor. They don't have a clue. Nåväl.

Den andra sanningen: Vad många det är som inte känner till den! Jag förstår det inte. Det är något som gäller för i princip varenda land som har en fungerande flygplats. Det är nåt man inte ens behöver lära sig, det vet man bara, det är lika självklart som att andas och att en dag sluta göra det. Eller? Är världen så naiv?
Tror folk verkligen att man på ett ställe som ligger mitt ute i tjottahejti, där folk inte kan göra annat än att vänta på att åka iväg, och där det dessutom kan uppstå situationer där de får göra det i flertalet timmar utan att komma därifrån, INTE tar tillfället i akt att tjäna pengar?
Det är logik i en liten ask. Och ändå:
"VA? 42 spänn för det här! Det är ju inte klokt!"
De tror att de ska kunna fika för samma pris som på julmarknaden i Botilstorp. Kaffe + bulle = 10 kr. Yeah right.

Och amerikaner sen. Guuuuu.
"Oh my God, Father, Son and the Holy Spirit for Christ's, Proud Mary's and all the angels in Heaven's sake FOURTEEN DOLLARS??!?!?!!"
JAAAAA FJORTON FULA JÄVLA DOLLAR OCH JAG TAR INTE MYNT. Betala eller åk hem till Texas och ät på KFC. Eller dö. CCL!!!
(Den tredje universella sanningen borde vara att om man i en affär i ett land tar emot valuta från ett annat land gör man inte det till samma kurs som växlingskontoren. Kursen är högre goddammit VARFÖR VET INTE FOLK DET??)

ett stycke framtid

jag har fått antagningsbeskedet från komvux.
jag kom in på allt. dvs matte och naturkunskap.
det börjar redan den 18:e augusti vilket förtog lite av mina planer.
fast egentligen känns det rätt skönt. det kommer kännas som att börja på nåt ordentligt.
idag fick jag en bok av mitt jobb.
eller jag fick ett presentkort på en bok i kiosken. nån slags sommarpresent av SSP.
jag valde paulo cohelos "alkemisten". jag har redan läst halva.
andalusien nämns en del.
jag längtar dit ibland. att åka tillbaka skulle kännas som att sluta en cirkel.
mycket av mig är kvar därnere, både i tankar och tillhörigheter.
jag rensade aldrig upp efter mig.
så jag kan komma tillbaka?
hoppas det.

skepsis

jag har alltså en blog på blogger.com. originellt. uh.
jag är skeptisk men det kanske blir skitbra.
jag kanske uppdaterar mer i alla fall.
hmhm.
*skeptisk*