husmanskost

jag har blivit ett matvrak sedan vi kom hem från fjällen. det kan ju ha att göra med de pulversoppor, nudlar, snabbmakaroner och allt annat tråk vi åt när vi var där, det fick en verkligen att tappa aptiten. i slutet av veckan åt jag mest choklad och nötter, och ändå försvann alla mina bilringar i ett nafs. men nu är de på ingång igen, jag känner det. jag blir så glad varje morgon när jag upptäcker att jag får gå upp och äta frukost. det är så GOTT med frukost! det är mitt favoritmål på hela dagen. näst bäst är förmiddagskaffe, om man nu kan räkna det som ett mål mat, sist är nog lunch. lunch är rätt trist. för det mesta äts den direkt ur plastlåda, kan vara därför.

vi hade fått en buffé i posten när vi kom hem och jag kastade mig över den. satt och trånade efter saffranspannkaka, västerbottenpaj och smörstekt sparris. ah det är lite synd att andreas inte bestämde sig för att bli kock. han hade ju iofs fått ge upp sin vegetarianism men tänk vilken mat han hade kunnat göra till mig! nu gör han ju visserligen mycket god mat till mig ändå men oftast finns det ju inte tid att experimentera så mycket. om han hade varit kock hade det varit hans jobb. ja jösses. just nu har jag en sån märklig längtan att åka runt i landet och smaka på olika slags lokala delikatesser. som i "solens mat". det är underligt, jag har knappt sen fem minuter av det programmet och ändå vet jag att det är fantastiskt. fast olivolja och tryffel är jag mindre intresserad av. snarare husmanskost som stekt strömming med hemgjord senap och färskpotatis. eller saffranspannkaka. RIKTIG MAT. mat som inte är av pulver. fan vad trött jag blev på pulver i fjällen. vi hoppade över två pulversoppsmål bara för att vi inte pallade. det var fysisk motvilja mot att äta, kändes ungefär som när man har magsjuka fast selektivt. åt knäckebröd istället. det är jag också rätt trött på faktiskt. och bliw violtvål. för efter en vecka luktade vi det och jättemycket svett.

jag tror det är därför man gör såna här resor, för att verkligen uppskatta sitt bekväma liv när man kommer hem. älska staden där det finns andra människor och rinnande varmvatten. dvd-spelare, mjukt bröd och kylskåp. det är ju fantastiskt, eller hur?

ja sannerligen. och husmanskost. länge leve!

mendu

jag har fångat tre bananflugor i min fälla. vinäger och diskmedel. innan min promenad bort till hydro var där bara en. åt nyss världens största glass och nu känner jag mig en smula miserabel. tänkte hyra film där borta men det kostade 55 kr, alldeles för dyrt. förstår nu varför jag såg så mycket film när jag bodde ensam. vad gör man annars på kvällarna? tv suger ju.

andreas är och träffar carl och hann inte prata med mig. jag lät sårad i telefonen och ångrar mig. varför ska jag hålla på sådär för? det gynnar ingen. det ger både honom och mig dåligt samvete. sårade anna-karin låter som om hon ska begå livet av sig när hon lagt på luren. men låt dig icke luras! istället gick jag nämligen och köpte en enorm glass som jag glufsade i mig på 5 minuter. den tog slut precis på tröskeln till lägenheten. tröstätande? vetinte. har tråkigt bara. tidigare idag var jag rastlös. kom på massa saker jag ville prata med andreas om, började skriva listor, började STÄDA. rensa avlopp och torka kakel. sen tröttnade jag. jag orkar inte vara en sån där som gör allt på samma gång, det gör mig deprimerad och trött.
jag tror jag skulle behöva träffa lite folk egentligen men jag har ingen att ringa. sorgligt det där, men det har jag inte. vissa är bortresta, andra är hemma men för långt bort. det får bli imorgon.

sicko

usch jag vet inte vad som är med mig. kanske är jag sjuk. ja så är det nog. säkert borrelia. jag har redan fått tre fästingar det här året. det var i juni. sen började det regna och jag fick en fästingborttagare av min pappa så de har hållit sig undan. jag har trott att jag har borrelia i över ett år nu. jag medger att jag är lite hypokondrisk med vissa sjukdomar. borrelia och cancer mest. svininfluensa och sånt tjafs bryr jag mig inte så mycket om.
förra gången det blossade upp var jag helt övertygad, jag kände mig ju så konstig, och mådde illa hela tiden. ja det var nog ABSOLUT borrelia. jag hade kollat lite själv på sjukvårdsrådgivningens hemsida, ALLA symptom stämde. min läkare tittade lite misstänksamt på mig, ställde massa frågor, klämde mig lite på magen och ryggen, kollade i halsen och tog blodprov.
"jag tror du har magkatarr" sa hon.
jag var inte övertygad men åt ju ändå upp medicinen hon skrev ut åt mig och medgav att det hjälpte. jaja det kanske var magkatarr då. men jag är fortfarande väldigt trött och håglös är jag inte? vad är det dådå?
jag har säkert järnbrist igen. nu höll jag av misstag på att skriva "hjärnbrist". det ena kanske leder till det andra.

idag var jag på stan och skulle proviantera inför fjällen. usch vad dåligt jag mår av att gå på stan. det är alltid när jag är i stan som jag tror jag är som sjukast. jag tror ni har förstått det nu men såhär tänker jag i princip varenda sekund jag går på stan i syfte att köpa nåt:
"jag tror jag dööööör om jag måste gå in på lindex och köpa strumpor innan jag får åka hem, jag vill bara åka hem och dricka kaffe, snälla låt mig!!!"
men det är ju mig det slår tillbaka på om jag inte gör det för jag har knappt några hela strumpor längre, så jag gör det ändå och dör en smula i själen. fan.
jag hatar känslan av att gå in i affär efter affär och dra mitt jävla kreditkort och till slut måste jag åka hem för även om inte pengarna är slut är jag det. när jag skulle köpa film idag fick jag nästan andnöd när tjejen på expert sa vad de kostade. 75 kr för en t-max 400? 99 kr för ilford???
"ursäkta men jag måste gå nån annanstans" sa jag för då hade jag precis varit och köpt vandringsstrumpor för 478 kr, funktionströjor för 300 kr och ett minneskort till kameran för 200. och justja, så hade jag klippt mig för nästan 500 på morgonen. inte undra på att jag känner mig sjuk.

fast det är inte själva pengarna som gör ångesten heller, jag har aldrig haft problem med att spendera pengar, jag är inte snål. men jag vill inte vara en dum konsument. jag vill köpa bra grejer. och jag tycker inte om att köpa sånt som jag MÅSTE ha, för då känns det oftast som om jag gör ett dåligt köp, även om det bara handlar om ett par strumpor för 39,50:-. och jag hatar att behöva lalla runt mellan olika butiker, om jag inte hittar rätt från början. "nej tyvärr de är slut, men testa vår andra affär på kungsgatan, de kan ha några kvar"
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ vill jag skrika JAG ORKAR FAAN INTE!
fast istället säger jag "okej då vet jag, tacksåmycket!" och ler. jag är snäll och trevlig, ser säkert helt normal ut. inuti tickar en bomb.

anna-karin, det här med näthandel kanske skulle vara något för dig? då slipper du ju gå omkring och träffa folk som du hatar så mycket?
jo. jag har funderat på det. det är väl antingen det eller börja sticka mina egna jävla strumpor.

(ursäkta att jag svär men jag är sån egentligen.)