bangbang

jobbet idag gav mig flashbacks från i somras. hjärtattackssommaren. (om jag i framtiden insjuknar i en stressrelaterad sjukdom kommer jag direkt härleda till maj-juni-juli 2005.) dels för att det var mer att göra än på länge och dels för att ömer gick omkring och grymtade och såg sur ut. det har varit så skönt att slippa det.

och daniel har fått sparken.
det är sorgligt. inga mer fikaraster i baren. ingen mer tomas di leva. inte för att jag sörjer just för det men... äh. förmodligen ingenting mer över huvud taget.
jag hatar när man vet att människor man just lärt känna kommer försvinna.

erik var i new delhi igår. 200 meter från ett av ställena där det smällde. massor av människor dog.
jag önskar han kunde komma hem nu istället för på julafton.

paris

det har hänt en del.
jag har fått igång datorn, men inte ljudkortet.
andreas och jag var i paris i helgen. det var fruktansvärt dyrt och småotrevligt, men ändå fint för det var ju vi som åkte. vi har aldrig åkt nånstans tillsammans förut. vi åt baguette med camenbert och drack billigt vin, sov i en nerluggen säng på ett lyhört hotell och hånglade i en park. och åkte tunnelbana. massor av tunnelbana. jag känner till paris underjord nu.
jag köpte ingenting onödigt. en flaska vin till mamma och pappa och cigg till ina.
ändå är det pengar som gnager.
hela tiden, samma grej.
och nu ska jag vara ledig och åka till götet.
det blir nog inga julklappar i år.

liv?

min dator har kraschat och jag känner mig alienerad inför tekniken.
borde man ta chansen att skaffa sig ett liv?

prestationsångest

Det fina vädret ger mig prestationsångest. Jag vill gå ut och hoppa i löv, plocka svamp, andas höstluft, och dricka kaffe utomhus. Men istället sitter jag här och försöker räkna matte. Det går inte bra.

Väldigt ofta känner jag att jag inte räcker till. Det är en ny obehaglig känsla. För mindre än ett år sedan var tiden obegränsad, och pengarna också i och med att mina nöjen var så billiga. Nu är det helt plötsligt allt. Jag vill ha och behöver mer pengar i och med att min livsstil är dyrare (nu låter det som om jag lever värsta flow-livet, well, I wish...), plus att jag inte tar studielån, vilket innebär att jag måste jobba mer, vilket gör att jag blir trött, vilket gör att jag inte orkar plugga ordentligt och inte hinner träffa de jag vill träffa, knappt ens prata i telefon med dem. Och det här ständiga gnagandet om pengar, allt jävla slit för att få dem, och hur dyr vinterjacka kan jag köpa? Om jag jobbar fem dagar den här veckan, har jag råd att vara ledig hela första veckan i november och åka till Andreas då?

Jag är så trött på det, jag önskar jag bara hade dem, punkt. Men jag antar att jag ändå är lyckligt lottad i och med att jag har ett jobb. Det är ett slitit skitgöra och jag är där i 10 timmar i sträck, för den sämsta avtalslönen funnen, men det ger mig ändå pengar och en viss frihet. Jag får välja hur mycket och när jag vill och inte vill jobba, bara jag säger till i god tid. Och det gör jag. Jag antar att det är den dealen vi har, jag och min chef. Jag är en exemplarisk anställd, hon fixar mitt schema efter alla mina göteborgsresor, matteprov och fyllehelger.

Nä, jag ska inte klaga.
Det är inte det som stör mig mest egentligen.

Men jag ska inte ta det nu.
Imorgon kanske.

razor's edge

Ina säger att det som oroar henne mest med Eriks Indienresa är tanken på alla solbrända backpackerbrudar som skulle kunna leda honom i fördärvet ("ja se bara vad JAG gjorde!!").
Jag däremot, som har läst Somerset Maugham, är mer rädd för att han ska komma hem och grunda en ny religion eller nåt.