flytten

jag stack mig i fingret, det kom blod, det var meningen. jag har blodgrupp A+. den vanligaste blodgruppen i sverige. men jag är också mycket genomsnittlig.
jag skulle ha ringt till doktorn idag, men det gjorde jag inte. jag var ute hos mina föräldrar och jag träffade hanna. hanna har jag känt sen jag var 6 år. nu är vi 22. för en månad sedan fick hon en liten son. honom träffade jag också idag. han sov mest, men ibland vaknade han och tittade lite på mig med ena ögat. han hade otroligt blå ögon. hanna sa att hon under längre perioder haft mardrömmar om att barnet skulle födas med bruna ögon, för det skulle betyda att inte micke var pappan. eller att det på nåt sätt skulle finnas spermier kvar från hennes förra pojkvän och att det skulle vara de som befruktat ägget.
"men snälla, det var ju flera år sedan!" sa jag
"jag vet!" skrattade hon. "sjukt, eller hur!"
vi gick på promenad, jag hade hugo, hannas mammas hund, och hanna barnvagnen. det var kallt, men riktigt fint väder. jag var glad att jag köpt ny vinterjacka för jag frös inte alls, bara lite om tårna när vi gått en bit.
"känns det inte jobbigt att lämna uppsala?" frågade hon. "jag skulle aldrig flytta härifrån!"
jag tänkte på det lite.
just då kanske det gjorde det. allt var så vackert därute, rimfrost på alla träden, tystnaden, solen och snödimman. flytta ifrån allt det där, det är ju så det gör ont i en.
men jag vet ju att jag inte har vett att uppskatta det när jag väl har det. jag växte upp därute, och jag höll på att bli vansinnig på alla åkrar, fält och skogsdungar. jag känner mig hemma i det och jag blir arg när folk tycker det är fult och kargt, men jag tycker alltid det är tråkigt när jag väl bor där. "det är så platt här" säger jag. "och blåsigt". jag kan bara tycka det är vackert när jag varit ifrån det ett tag, då kan det vara så att jag är tvungen att skutta lite över hur fint allting är. jag vill dela med mig av det, jag vill att andra ska känna vad jag känner.

jag förstår att hanna har trygghet i att veta att hennes son kommer växa upp ungefär där hon har växt upp. där i sin tur hennes mamma växt upp. och faktiskt också hennes mormor. såklart att det är svårt att vara den förste som bryter banden då.
men för mig är det inte sådär. min mamma är från en liten by i småland och min pappa från köping. de träffades i uppsala och bosatte sig utanför stan av en slump, i ett litet småtråkigt, nybyggt och relativt billigt villaområde som i sin tur blev min uppväxt. jag har bott där i större delen av mitt liv, och det är klart att jag känner mycket för det. i stort sett alla minnen hänger ihop med det, men jag skulle ändå inte säga att jag är rotad där. min pappa kommer inte från uppsala på samma sätt som min farmor inte kom från köping. orten är nog inte mer än ett ställe att leva på i min släkt, den är inte sammankopplad med nästan allt vi känner till, som i hannas familj. vi har alltid rest långt för att hälsa på folk, jag har aldrig haft släkt där jag bott.
på något vänster har jag trott att jag aldrig kommer kunna flytta från uppsala men jag har insett att jag det kan jag visst. det är faktiskt till och med mycket möjligt att jag inte kommer bo här i framtiden.
"men du kommer väl tillbaka? du flyttar väl inte för gott?" frågade hon, som att något annat än att bo i en annan stad i sverige längre än kortare perioder vore en orimlighet.
jag vet inte hur jag ska förklara för henne hur jag nästan skulle se det som ett misslyckande om jag aldrig provade på att bo någon annanstans än här. hur dåligt jag skulle må om jag började läsa det där programmet vid uppsala universitet, för att det garanterat skulle betyda fem år till i den här stan.
det går inte, inte utan att indirekt kritisera henne för att hon nöjer sig med det hon har här.

jag vet inte vart jag vill komma.
det var hur som helst trevligt att träffa henne, att se att hon mådde bra och att hon var som hon brukar. att folk faktiskt kan vara det trots att de är mammor.
sen att vi inte är som vi var när vi var 9 och tummade på att vi var bästisar på bussen hem från skolan, att saker har förändrats sen dess, jaja. ingenting är ju nånsin som det varit ändå, och saker kan faktiskt bli bättre.

hejdå.