LÄGET?

Jag tror inte jag fick någorlunda social kompetens förrän efter 21 års ålder. Inte den här "småprata lite om saker som inte betyder ett skit"-kompetensen i alla fall.
Jag jobbade på ett bibliotek när jag var 19 tillsammans med en kille som skrattade åt mig varje gång vi sågs för att mitt svar på hans "hur är läget?"-fråga alltid blev "jorå...".
Jag frågade aldrig tillbaka, sa bara så.
Han tyckte det var askul, det fattade jag aldrig heller.
Men jag tyckte det var så svårt att säga "bra", för jag mådde kanske inte alltid bra. Min definition av bra var inte hur jag kände mig när jag skulle jobba med honom. Och jag har alltid haft ganska svårt att ljuga om hur jag känner mig.
Inte för att det spelade nån roll egentligen. Det var ju inte som att han var den som brydde sig.
När jag gick i gymnasiet gick jag ständigt och jämt omkring med en känsla av att när som helst bli avslöjad. Att jag gick omkring och duperade min omgivning med att vara duktig och smart. Att jag var nån annan egentligen, nån mycket sämre, och att nån kanske skulle komma på det snart. Därför var jag ganska noga med att vara uppriktig, så att ingenting skulle kunna vändas emot mig.
T.ex. ifall jag sa att jag mådde bra bara för att stöka undan konversationen skulle en liten joker hoppa fram från ingenstans och skrika:
"BRA??? DET ÄR VAD HON SÄGER, MEN KOLLA HÄR FÅR NI SE!"
Och så skulle jag bli avslöjad. Den fula, dåliga, dumma Anna-Karin skulle komma fram.
Så jag sa inget. Jag ryckte på axlarna eller sa "jorå". Och jag frågade inte tillbaka för jag ville inte utsätta folk för detta ständiga inre dilemma jag själv bar på.

Det låter ju fullständigt sjukt när man skriver ner det.

Men så var det.
Det är först efteråt jag kom på att det här med att jag inte frågade folk hur de mådde kunde anses som oartigt, och oartig ville jag ju inte vara. Så jag började fråga tillbaka om folk frågade mig. Men det kom inte i en handvändning. Jag får fortfarande påminna mig själv om att göra det när jag träffar bekanta. Och när jag gör det känner jag mig lite som en utomjording. Orden ligger fel i munnen på mig. Jag vet inte hur man gör det naturligt, jag får härma andra och hoppas att det låter trovärdigt.

På grund av mina kval kring de här små artighetsfraserna ser jag helst att jag slipper dem med mina närmaste. Det betyder inte att jag vill vara otrevlig mot dem men jag skulle helst se ett mer spontant och givande samtal utan uppställda normer om hur man ska börja och sluta. Om jag frågar dem hur de mår, då är det för att jag verkligen vill veta, inget annat. Och därför blev jag å det närmaste förolämpad när min mamma (som alltid sagt "okej vi hörs snart, kram kram" som avslutning i telefon) började lägga sig till med formaliteter som "Jamen då får du ha det så bra då, så hörs vi". ("Hallå, det är jag, din dotter, din första och enda! Betyder inte det nånting längre?")
Och när Andreas säger så i telefon, då blir jag förbannad på riktigt. Vi är ändå ihop och jag sitter i andra änden och får en inblick i hur det skulle kunna vara att vara en jobbarkompis han knappt vet namnet på. Hmpf.

Okej jag inser att alla kanske inte förstår vad jag brottas med när såna här fraser yttras. För andra kanske det bara är nåt man säger, det betyder nästan samma sak som "tjena" eller "hejdå". Det är kanske för mycket begärt att det ska ligga en djupare mening i det.
Det vore ju bra för mig om jag insåg detta eftersom jag ändå är en människa i ett samhälle. Jag kommer i resten av mitt liv behöva interagera med andra människor, många av dem som jag inte känner. Det kommer förmodligen flyta mycket lättare för mig om jag bara lär mig det, och inte känner samvetskval över att jag ljuger dem rakt upp i ansiktet.
Då kanske jag åtminstone slipper bli skrattad åt varje dag för att jag inte kan svara på en sån simpel fråga som:
"Hur är läget?"

brännö

Liseberg var ju stängt så vi åkte till Brännö istället.
Ida, Per, Andreas och jag.
Vi hade termos och kakor och fikade på en klippa. Träffade några får med horn och en ganska mallig men söt katt. Missade en båt och letade efter en loppis.
Jag gillade Brännö för där finns inga bilar, förutom Brännö Taxi.
Jag skulle kunna tänka mig att bo därute, om jag inte pluggade. Det är säkert för jävligt på vintern men å andra sidan är centrala Göteborg det med.
Sen åt vi sushi inne i stan och var sega som man blir när man varit ute och andats onaturligt ren luft en hel dag.
Friluftshög, eller nåt. Det var trevligt. Bättre än Liseberg sa Per (och jag höll med).

svaret

Cyklade asfort uppför medicinarberget, så mycket adrenalin i kroppen sen jag vet inte när, och nästan högst uppe cyklar jag om någon jag känner igen på gångstilen och där går Samuel och ser ut som John Lennon i runda glasögon, grånande hår och randig kavaj.
Samuel gick i min klass på basåret och imponerade på oss alla genom att vara 40 år men se ut som 25.
”Vad har hänt med glasögonen??” var det första jag sa, tänkte om det är hans nya läkarlook eller nåt (han läser på Medicinarberget nu).
”Ja alltså de här är gamla, jag, ehhm, tappade de andra när jag vindsurfade” sa han. ”Hade inga remmar till dem, det blev inte så populärt därhemma när jag berättade…”
(ja gud ja, min pappas nya glasögon kostade 8000 tänkte jag säga men höll käft)
”Vart ska du då?” sa han, ”läser du också här?”
Nej nej, jag skulle bara få ett provsvar, berättade om det och stämningen blev allvarlig, som vanligt.
Sen var jag tvungen att sticka.
”Hoppas det går bra då” sa han.
”Ja, lycka till själv. Hoppa inte av än” sa jag
”Nej jag ska ge det en chans åtminstone.”
Vi sa att vi ses och det gör vi säkert.
Fortsatte min cykelstrapats, fick ett asbra besked, ringde pappa och han blev glad, så mycket endorfin i kroppen, var tvungen att cykla till gymet och lyfta vikter i en timme.
Har fortfarande inte varvat ner riktigt. Imorron blir det maratonplugg inför tentan på lördag. Men allt känns mycket lättare nu.
Så JAJA
jag ska sluta gnälla.

profilen

Jag känner nästan inte igen mig när jag kommer hem till Uppsala längre. Det ploppar upp nya hus överallt, resecentrum och musikhus och jag vet inte allt, och överallt byggs det nya motorvägar och rondeller, för att binda ihop stan till den nya E4:an.
Förändring och förtätning.
Det känns att jag inte bor där längre. När jag var hemma nu gick jag för första gången fel i mina föräldrars köksskåp.
Det irriterade mig lite.
Mycket annat irriterade mig också. Min pappa som måste kolla på EM-kvalet mitt i efterrätten. Mamma som lägger fram gamla saker som är mina som jag borde ta med mig hem och gör så att min resväska blir dubbelt så tung. Jag själv, som beter mig som en tjurig tonåring och går med på att äta quornfiléer varenda middag bara för att jag inte orkar göra nåt bättre själv.
Och idag: trött på att vara ensam hemma, att äta ensam, att handla ensam, att inte orka träna, plugga, städa, laga mat, göra nåt vettigt.
Trött på mina kläder, mitt hår, min hy, min medelmåttighet.
(Saknar Andreas så jag dör)

hust hust

Ja nu är det sannerligen höst.
"Husten är här" som man kanske säger om man heter Andreas och kommer från Skara.
Andreas är förresten inte här. Han gör sin praktik i Lidköping i fyra veckor och jag måste sköta markservicen ensam.
Vattna blommorna och äta upp all mat i kylskåpet innan den möglar och sånt. En halv flaska vin står där sen i fredags, den vet jag inte riktigt vad jag ska göra med. Dricka vin ensam en vardagkväll känns bara lite för chiclit för min smak.
Jag var på promenad förut, i Delsjön.
Det är trevligt att ha nära till ett sånt stort och fint friluftsområde, men varje gång jag är där irriterar jag mig på att det är massa fula människogrejer där som stör. T.ex. en motorväg och en enorm jävla golfbana som man måste ta sig förbi med risk för livet, och såklart en parkering till golfbanan och fula soptunnor och skräp som ligger bredvid bara för att folk inte bemödat sig att använda dem.
En gång i somras när jag gick där hittade jag en kartong till en leksakstraktor liggande på sidan av stigen. Jag förstår inte grejen.

Igår såg jag förresten lite av partiledardebatten på tv, och då upptäckte jag att jag har ungefär samma frisyr som Mona Sahlin.
Nåväl, bättre den än Reinfeldts. HOHO.