leibowitz

Jag ska snart cykla in till stan och träffa Jenni. Det är 12 km på en föredetta E4 med pappas gamla cykel. En väldigt bra cykel, fast med något obekväm sadel. Igår var jag i Stockholm, tittade på Annie Leibowitz-utställningen på Fotografiska museet och träffade Kalle. Utställningen var fantastisk. Det är sällan jag känner något mer än jag vill ha valuta för pengarna när jag går runt på utställningar, men det här var annorlunda. Jag hade kunnat gå tillbaka och titta på alla bilderna en gång till. Det var en väldigt personlig utställning, med många bilder av Susan Sontag och hennes föräldrar, syskon och syskonbarn. Jag gillade familjebilderna bäst, fast de hade gärna fått vara lite större.

Jag undrar varför jag har lättare att ta till mig fotografi än annan konst, tex måleri eller skulpturer. Är det för att jag är mer van vid mediet? Mina föräldrar äger massor med fotoböcker, de har tagit tusentals bilder under hela min uppväxt som vi tittat på under diabildskvällar och i album. Om de varit konstintresserade och målat hade jag kanske lättare tagit till mig måleri? Jag vet inte. Fotografi tilltalar mig för att det oftast inte är abstrakt. Jag tror jag har svårt att ta till mig abstrakta saker, det väcker ingenting hos mig. När däremot en bild visar en liten bit verklighet, då kan jag börja fundera mer på det som finns runt bilden. Vilka är människorna, var kommer de ifrån? Var är bilden tagen, vilken tid är det, osv. Det passar mig helt enkelt bättre.

Den andra halvan av dagen i Sthlm träffade jag som sagt Kalle. Vi köpte kaffe och bulle på pressbyrån och satte oss utanför riksdagen, hans praktikplats fram till alldeles nyligen. Det var soldis men inte jättevarmt och jag blev solbränd om näsan.
Sen skildes vi åt och jag åkte tåget tillbaka. På kvällen gjorde jag ramslökspaj med fetaost åt mina föräldrar, skickade in slutversionen på min uppsats och läste ut min bok. En bra dag på det stora hela.