bestis

jag är hemma hos mina föräldrar i uppsala.
mamma pysslar med nånting i köket, pappa sorterar sina papper och kartor i bokhyllan bredvid sängen.
det regnar ute och allt känns ganska typiskt men inte på ett dåligt sätt.
pappa har hittat en gammal turistkarta över göteborg som vi inte lyckats lista ut vilket år den är ifrån. men vår gata finns med det skrivs om öppning av spårvagnslinjer mellan frölunda torg och tynnered hösten 1966 så vi gissar att den är från 64-65 nånting. 3:an gick redan då till kålltorp, 4:an till mölndal och 5:an till torp. ett häfte på 40 kuponger kostade 8 kr. och näst längst bak, innan gaturegistret, finns det en radda "visste ni att?".
visste ni till exempel att göteborg har sveriges längsta sommar, 144 dagar från 13 maj till 4 oktober?
att stadens högsta punkt, 140,5 m över medelvattennivån ligger i terrängen 700 m norr om bergsjön, i utby?
att längsta allén, nya allén, från stampbron till järntorget mäter 1830 m?
jag tänker på hasse och tage, män i trenchcoat och hatt, och bulliga svarta volvobilar och modernistiska byggnader i glas och betong.
min bild av 60-talet.

igår träffade jag ina och erik och vi gick till vedala för att få i oss lite mat. alla vet att man inte kan vänta sig den bästa servicen när man är på nation och fattiga civilingenjörer springer omkring med serveringskläder och blandar ihop bordsnumren, men det här var ärligt talat det sämsta jag varit med om. i en halvtimme satt vi och försökte få någons uppmärksamhet för att få beställa, och sen när det till sist lyckades fick vi vänta ytterligare en och en halv timme på maten. på eriks mat det vill säga, ina och jag får bara förrätt, sen är klockan tio på kvällen, det börjar skymma och bli jävligt kallt (vi sitter utomhus) och vi känner att vad i helvete? vi lägger pengar på bordet för eriks portion (förrätten blev en springnota) och går därifrån. ina och jag fortsätter till dubbelt så dyra trattoria comedia när middagsrusningen precis är över, vi får fönsterbord, en jättetrevlig kypare och mat efter 15 minuter. emellertid hade min magsäck krympt såpass under den långa väntetiden på vedala att jag knappt orkade äta upp.
när vi skulle gå ösregnade det varpå den trevlige kyparen erbjöd oss ett kvarglömt paraply. det kändes fint att gå den rätt långa biten till bilen i regn under ett lagom stort paraply med ina som höll i min arm, trots att skorna blev plaskvåta och hon blåste rök i mitt ansikte. det är bara bästisar som får göra det.

the magnificent seven

jag älskade "sju vågade livet" när jag var liten.
igår kollade jag på den igen, andreas sitter och skrattar högt för att den är stolpig och jag blir så förnärmad att jag inte ens kan med att se klart. sen har vi en lång och omständig diskussion om att min kultur är mindre värd än hans eller det är bara det att det känns så för att jag har intellektualitetskomplex (?) för att han lyssnar på daniel johnston och jag har filmmusiken till titanic i min skivhylla.
ah.
jag köper en stolpig westernrulle från 1960 för att jag var kär i yul brynner när jag var åtta och han slår mig med fellini. andreas alltså.
så är det ju jämt.
eller så är det jag som gör grejer av grejer.
hur som helst. historien funkar ju fortfarande. sen att ens feminist/antirasist-öga ser saker man inte gjorde då... det får gå. yul brynner är ju med.

bon

jag har börjat prenumerera på bon. det är väldigt lite min stil men det är den enda tidskrift jag tycker är värd pengarna just nu.
däri var det en intervju med anna ternheim. hon var väldigt snygg på bilderna. fast i bon är iofs alla snygga. men anna ternheim har credd för hon är snygg även i verkligheten. hon handlade av mig en gång på arlanda.
NÅVÄL. i intervjun får man reda på att anna har haft en mycket trygg och stabil uppväxt i sollentuna utanför stockholm. hon har varit i schweiz och gått på stockholms konstskola.
hela hennes tillvaro verkar ha varit och vara mycket ordnad och trygg.
så varför all denna sorgliga musik? undrar intervjuaren. hennes cover av shoreline är så jävla mycket mer ångest än broder daniel. typ alla hennes låtar är så. VARFÖÖÖÖR? har hon en massa inneliggande ångest som bara kommer ut genom musik? hittar hon bara på? har hon en stor sorg hon inte berättar om?

anna ternheim säger att hon är sjukt sentimental. hon har svårt att acceptera uppbrott på olika sätt och att människor faller bort längs vägen. hon kallar sin nästkommande skiva för ett "skilsmässobarn", och genast tänker man att hon har en jobbig separation bakom sig. när det kanske bara handlar om ett naturligt avsked, vad vet jag? är man sentimentalt lagd kan det väl vara så.
jag borde veta, jag är jävligt sentimental. plus att jag är nostalgisk, vilken är den värsta kombinationen.
det betyder att man sitter och gnäller över tider som varit och får för sig att allt var bättre.
allt var fan inte bättre.
men ibland blir jag ledsen och då vet jag inte om det är mig det är fel på eller allt annat.
är jag bara fånigt nostalgisk eller kände vi varann bättre förut?
visst kan man bli ledsen över hur saker utvecklat sig. det får man väl?
jag vill känna människor bättre, åtminstone mina vänner.
jag skickade ett mess till I häromdagen där jag skrev att jag sett birro på landvetter.
jag fick som svar:
"ja marcus birro är en fantastisk författare. hoppas du har det bra. kram I"
jag minns tider då han skulle ringt upp mig direkt och tjutit i luren. varför gör han inte det nu?
för att han är 23 och "vuxen"? eller för att jag bor här och han bor där och det är mil och månader emellan oss?
jag vill ha mer spontana samtal. jag vill ha fler fyllemess. varför skickar ingen fyllemess till mig längre, ingen jag känner är mig veterligen nykterist? jag vill ha sol och bad och gapflabb åt tråkiga ordskämt och fler parfria helger med vänner som är mina. JAG TRÄFFAR SÄLLAN NÅN JAG KÄNNER LÄNGRE och det är tråkigt. och med känner menar jag kännerkänner. jag vill att nån ska sakna mig.
sådär som jag saknar er, kära vänner.

annars är det ok.
fine, bien, bon, whatev.

helkama sweet power

jag har tänkt fixa min cykel ett tag nu. den blev misshandlad en valborgsnatt i uppsala förra året (eller var det 2004?) och framhjulet har inte varit sig likt sen dess. så jag tänkte jag får väl gå till nån cykelaffär och fixa det. men jag har dragit mig. i uppsala finns det cykelaffärer i varenda hörn, jag cyklade förbi ett par fem stycken på väg till skolan, men här var det inte lika lätt. just där vi bor finns faktiskt ingenting, bara en affär som säljer glass. jag sökte på eniro och fick upp ett ställe som ligger på andra sidan E6:an, jag har sett det när jag gått till vagnen. jag ringde dit. han sa att det skulle kosta 150 kr att rikta ett hjul. ok sa jag, jag ska bara skruva loss det först.
sen kunde jag inte hitta min skiftnyckel och alla andreas hylsnycklar var för små. jag fick ta med mig hela cykeln till affären. den gick att cykla dit på, men det gick väldigt trögt.
i cykelaffären fick jag stå i kö.
först stod jag naturligtvis i fel kö, jag stod i kassakön när jag skulle stått vid verkstadsdisken. tokigt av mig. jag flyttade mig. då hamnade jag i en ny kö bakom en kille med en ganska gammal mountainbike. han diskuterade denna med verkstadskillen. det kändes ganska spänt mellan dem.

verkstadskillen hade rakat huvud och hårdrocksskägg (såg definitivt inte ut att vara cykelfantast) och sa att han ville reparera cykeln för ungefär 3800 kronor. killen som ägde cykeln såg skeptisk ut. han hade kanske snarare tänkt sig nånting runt 2000. kunde man inte köra en lightvariant och inte byta ut fullt så många grejer? hårdrocksskägget sa att det var omöjligt. skulle det funka bra med växlarna måste han byta ut hela växelpaketet och egentligen hela kedjan. dessutom skulle han vilja ta vajrarna och vajerfästena som började bli rostiga och vevlagren var ju alldeles för smala, passar inte den här modellen, behöver bytas, gör så att tramporna slår i ramen, vem har bytt dem?

killen med cykeln började klia sig nervöst i nacken och stamma lite grann. det var han som bytt vevlager. kunde man inte fila lite på pedalfästena så de inte slog i ramen? hårdrocksskägget skrattade rått och sa att "det ingenting som vi gör här, det får du stå för i så fall".
sen kom killens flickvän. skägget berättade vad han tänkte ta för jobbet och hon sa att det i alla fall skulle bli billigare med en reparation än att köpa en ny cykel. killen verkade velig. de gick till en annan disk och pratade mer om priser. vid det laget var jag ganska skeptisk till hela cykelaffären och speciellt hårdrockskillens överlägsna försäljningsmetoder så jag blev ganska tacksam när det kom en annan verkstadskille och det var min tur.
det första han sa när han kollade på cykeln var "NEPP."
"inte?" sa jag.
"det kommer inte bli bra. jag kan ju försöka rikta det, men du skulle betala 200 spänn för nåt som inte blev bra."
(hmm jag tyckte ni sa 150?)
"okej... vad skulle det kosta med ett nytt då?"
"jaa, om jag ska ta ett i samma klass som det här... om vi säger att vi flyttar över slang och däck (stryker skeptiskt med fingret över mitt i princip helt nya däck), runt 600, plus monteringsavgift 200, så runt 800 då."
"hmm. okej. men om jag bara köper hjulet och fixar resten själv?"
"jaaa det kan du väl göra, om du monterat en slang förut..." ("men det ser jag ju på dig att du inte har lilla stumpan")
"mmm..."
"och sen är det ju bromsar som ska justeras..." (och rymdraketer som ska byggas...eller whatta? hur svårt är det?)

han började ta fram en gul orderlapp och jag tänkte att om jag går med på det här kommer han säkert säga att han behöver veckan på sig så jag kan hämta den på fredag. my god.
jag önskade jag hade min pappa med mig. han skulle veta hur skruven ska dras. min pappa kan cyklar, han låter sig inte luras. dessutom är han tjenis med en cykelhandlare i uppsala som bedriver löpande underhåll på hans 15 år gamla cykel till "amen du köpte ju faktiskt den här jävligt fina cykeln av mig för 15 år sen"-pris. jag önskade jag vore där.
sen tog jag mig samman.
jag sa "jag ska tänka på saken" och drog ut min smårostiga stackars helkama sweet power från den flashiga cykelaffären. jag mötte ett par i likadana stålgrå hjälmar och likadana stålgrå aluminiumramade cyklar som skrek "HEJ! TVÅ SERVICAR!" till reparationskillen innan de ens kommit innanför dörren. jag tänkte att det var inte min kopp av te.
sen ringde jag till pappa.
han blev upprörd. "ÅTTAHUNDRA SPÄNN! det ska du inte betala! du ska gå till nån liten gubbe i nån liten cykelaffär som hållit på med cyklar i femtio år och kan sina grejer! hitta en sån!"
ja pappa...
och idag skruvade jag loss mitt hjul med en nyinköpt skiftnyckel, tog mig till olskroken med buss, gick till en väldigt trång liten verkstad med väldigt många skruttiga cyklar, där en långhårig (inte så värst gammal tyvärr, men mycket trevlig dock) kille med svarta oljiga fingrar kollade på mitt hjul och sa "jadu, jag kan säga att jag kan göra det rakare men inte helt rakt. ett nytt i samma klass som det här går väl på... 2-300. det är ju ett okej hjul men inget värstinghjul om jag ska vara ärlig. det här är det billigaste jag har, det kostar 290. det finns billigare hjul än så men jag har dem inte. om du vill att jag ska sätta dit slang och däck tar jag 70 spänn för det. då blir det 360. annars kan du ju lika bra göra det själv."
och med den slutrepliken fick han mitt förtroende.
han bytte hjulet medan jag gick och tog ut pengar (han tog inte kort! lovely!), flyttade reflexen och pumpade däcket och en timme senare kunde jag cykla igen, efter att jag justerat bromsarna ALLDELES PÅ EGEN HAND.
tänka sig.

klass klass klass

jag tänker ganska mycket på klass nu. ida har alltid sagt att allt är klass och klass är allt, typ, men jag har inte hållit med. jag har väl sett andra strukturer (kön?), eller kanske inga strukturer alls. jag vet inte. kanske har jag inte tänkt på det eftersom alla mina vänner genom åren alltid varit ungefär likadana. vi har liknande bakgrund och familjekonstellationer, lika mycket pengar att röra oss med, och våra föräldrar har haft vanliga jobb (landstinget osv) med normalmycket i lön. så har det varit och jag har inte tänkt på det.
ingen i det området jag växte upp i hade väl onödigt mycket pengar. ingen var väl fattig heller, folk hade jobb och en bil (ofta en volvo) och två eller tre blonda barn och de klippte gräsmattan varje vecka och höll noga efter sina vinbärsbuskar. och vårstädning och höststädning med tillhörande korvgrillning. och så kräftskiva och julgransplundring såklart, i kvartersgården.
sen flyttade jag till stan och där var alla studenter. alla var beroende av csn, många hade extrajobb men i princip alla hade dåligt med pengar. när man pluggar är man lika på något sätt, alla sitter i samma båt.
och nu. nu bor vi i ett välskött lägenhetsområde med många barnfamiljer och pensionärer. det finns en träffpunkt med boulebana och kolonilotter, och så lekplatser med sandlådor och gungor. det är inget med det, det är ganska trevligt.
men på andra sidan vägen ligger ett av de dyraste, rikaste, och etniskt sett mest homogena områdena i hela göteborg. och varje dag måste jag gå eller cykla genom där för att komma till bussen och se små tioåriga barn i polo sport-pikétröjor, acne-jeans och fred perry-skor som slänger skräp på marken och vet att någon annan kommer plocka upp det åt dem, hela deras liv kommer det vara så, för att deras pappa har tre mercedes och en jaguar som står på uppfarten till deras 4 miljonersvilla med rhododendronbuskar, och jag går förbi där och jag vet inte alls vad jag ska känna, det är en blandning av avsky och avund, de är äckliga, men varför har jag det inte som dem?

jag vet inte alls hur de kommer bli. jag vet inte hur man blir när man får allt redan som liten. jag fruktar att de blir som V. hon är från området jag pratar om och vi har jobbat ihop. jag träffade henne på bussen idag, och hon lyssnar inte. hon pratar om sig själv men hon lyssnar aldrig. hennes pappa har köpt hennes lägenhet, hennes dator och säkert allt annat hon äger eftersom hela hennes fattiga kafélön går till kläder och smink. men allt hon gör är liksom... fulländat. hon kan säga jävligt brutala saker men man känner sig ändå alltid som en tjock ful kossa bredvid henne. även om hon berättar om nån kväll då hon hånglat med femton killar och spytt rakt ner i urringningen känner man sig själv äckligare.
för att man inte har lika snygga kläder.
för att ens hår inte är lika blankt.
för att ens hy inte skiner.
för att man inte har lika rak rygg och samma stora självförtroende.

jag stör mig, mest för att jag låter mig tänka på det så mycket. varför ska jag känna mig sämre än dem? men det ÄR ju så. alla backslick-killar med guldkort på jobbet. de som flinar när de måste visa leg för kortköp, även när det bara är en macka. "jaa än har vi inte lämnat sverige HÖHÖ" har ju varit med förr du vet. man gör deras kaffe och de ser ner på en för de har varit med om bättre.

men.. äh. nej.
nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. jag kanske inte är ett dugg bättre. jag är medelklass och jag har också acne-jeans. jag vill inte heller bo i förorten.
skitsamma.
ida har rätt hur som helst. allt är klass klass klass.