let me out

Vi åkte till Freeport, outlet-byn i Kungsbacka. Det tog 17 minuter med pendeln och kostade fem kuponger. När vi kom dit ångrade vi oss. Jag vet inte vad man tror ska hända på såna där outlet-ställen, men några underverk sker då sannerligen inte. Acne-jeans för femhundra spänn, men var nånstans är de snygga?
Och själva konceptet, en liten by av fula butiker som de smällt upp på en åker, och för att få det att se hemtrevligt ut satt dit gatlyktor, prydlig stenläggning, parkbänkar och målat husen röda med vita knutar. Men det ser inte hemtrevligt ut, det är hemskt! Och överallt spelar de musik. Någon satellitkanal som bara spelar hitlåtar. Var man än går hör man det, även utomhus. Det ger lite samma känsla som Truman Show. Ett tillrättalagt låtsassamhälle där allting går ut på att köpa saker.
Jag minns första gången jag var på outlet. Det var i Barkarby och jag åkte dit med mamma och pappa. Konceptet var helt nytt då och det var inte många som hittat dit. Jag mindes att det nästan var lite kusligt att gå där, för det var tomt överallt, och så var det så tråkigt och fult. Och massa av affärerna sålde golfutrustning eller seglarkläder. Jag minns att jag köpte ett par converse-skor som jag använde jättemycket sedan.
Den här gången köpte jag ett par ärtgröna gummistövlar. De kostade 250 kr. Det kändes okej. Butiken var ok, de hade billiga skor. Det är inte själva handlandet jag vänder mig emot egentligen, det är att kanske att det är så uppenbart vad man ska göra när man åker till outlet. Man ska shoppa bort sin hjärna. Det finns butiker i stan med, men det finns också kaféer, restauranger, fastighetsbyråer, frisörsalonger och tandläkarmottagningar. På stan kan man gå och bara titta, på saker eller på folk om man vill det. På outlets slösar man bort sin tid om man inte köper något. Ens huvud blir förvridet, man tänker "Nu när jag ändå är här kan jag ju passa på att...", och så kommer man hem med grejer man inte ens visste att man ville ha, ännu mindre behövde.
Eftersom jag bor i Göteborg har jag visserligen stort behov av ett par gummistövlar, men ett rosa ribbstickat linne från J.Lindeberg? Who knew??

utantill

Idag: Ännu en meningslös diskussion med J om huruvida det är nyttigt att lära sig saker utantill eller inte.
Jag var för, hon emot, som vanligt. Jag respekterar att hon är en person som gillar att raljera över att livet inte är precis som man vill ha det, men ibland tycker jag faktiskt hon överdriver.
Det är inget fel på att lära sig saker utantill. Vi har fått en lista på djurarter vi ska kunna. Okej, det är några stycken, över hundratalet i alla fall, men ändå. Ytligaste formen av kunskap. Vi ska kunna namnge dem. Se en bild av ett djur och säga vad det är. Skäggdopping, piggvar, skogsödla, blomfluga, osv. J är upprörd. Hon ser inte poängen.
"Poängen är att du ska lära dig dem", säger jag.
"Men VARFÖR? Jag kommer inte ha nytta av att kunna massa fåglar!"
Jag orkar inte återge konversationen. Den var ganska långdragen och jobbig. Kontentan var i alla fall att hon inte vill lära sig saker som inte har direkt koppling till det hon ska syssla med i framtiden, och jag tycker att hon är inskränkt för att hon faktiskt inte kan ha en aning om ifall hon kommer ha nytta av att kunna fågelarter eller inte. Jag vill inte ens gå med på att det finns saker man lär sig i skolan som är totalt onyttiga. Som man lär sig bara för att man ska. Som texten på "Den blomstertid". Alla Europas huvudstäder. Hur man pillar bort glaset på brandlarmsknappen på bästa sätt. NÅNGÅNG har man säkert nytta av det. Och har man inte det så, whatever. Kunskapen finns där, den tar ändå ingen plats.
Jag blir irriterad när folk går på universitetet och klagar över att de måste lära sig saker. Okej om man inte gillar skolan, om man inte gillar att plugga och traggla saker utantill. Då behöver man inte, för det finns andra jobb. Men har man valt att gå på universitetet får man väl för fanken ta att man måste kunna vissa saker utantill. Varför är det ens ett problem?

När vi läste matematik i höstas var det en hel del knorrande om att formelbladet vi fick till tentan var så magert. Det var i princip ett papper med pythagoras sats på, en formel som de flesta lär sig i högstadiet. Vår lärare sa att det var för att vi skulle lära oss resten. För att man inte kan säga att man kan matematik om man inte kan formlerna. Jag tyckte han hade rätt. Visst det var jobbigt att lära sig allt, men det är först när man verkligen kan använda formlerna som man lär sig dem utantill, och då är det ju i sig ett bevis på att man kan hantera dem.
Och det kan faktiskt vara praktiskt att ha dem i huvudet, för vem orkar kolla en uppslagsbok varenda gång man undrar över något?

Och ja, sen kan man undra vad man ska ha allting till?
Snälla J, jag vet inte. Men det är väl schysst att kunna saker? Att vara allmänbildad har väl aldrig skadat? Och om inte annat börjar man märka efter hand hur saker hänger ihop. Att det mesta gör det på något sätt, att det flyter in i varandra. När jag har sådana stunder är jag glad över att jag inte är barn längre, för när man är liten ser man bara fragment av saker och man kan inte förstå dem. Man tragglar saker i skolan och man förstår inte varför.
Men det är när man växer upp, och upptäcker att en del saker faktiskt har fastnat som man uppskattar det. Belöningen kommer när man minst anar det.
Nu låter jag som min mellanstadielärare. Men låt gå för det:
Lär dig så mycket som möjligt! Kunskap är nyckeln till allt!
Och den gamla klassikern:
REPETITION ÄR KUNSKAPENS MODER.

backigt

Idag cyklade jag i motvind upp för en backe. Eller iofs flera, men bara en som jag inte cyklat i förut. Backar som man inte känner till är de jobbigaste för då vet man inte huruvida man klarar av dem eller ej.
Jag hade gett mig fn på att klara av den.
De enda gångerna jag nånsin känner känslor som elitidrottare eller extrema tävlingsmänniskor tänker (typ "kom igen då, du kan göra det, du är en jävla mes om du inte klarar det, kom igen, kom igen, det är bara lite kvar kom igen" osv) är när jag cyklar ENSAM upp för en jättejobbig backe som man ser att andra cyklister gett upp i före en, de går med sina cyklar men jag tänker fan cykla hela vägen upp. Det svider i låren av mjölksyra och det känns som om lungorna ska sprängas i bröstet på mig och låset jag brukar ha hängandes på styret slår mot knäna på mig när jag står upp, det gör ont men jag ska fan inte stanna. Och oftast gör jag inte det.
Jag skulle kunna skylla på bra kondition men jag tror det är mest psyke. Jag gillar tanken på att jag inte väjer för backar. Kan man cykla till exempelvis medicinarberget varje dag i regn och snålblåst utan att man tänker på lutningen som ett hinder, utan bara såsom vägen ser ut kan man cykla i princip var som helst sen.

Andreas tittar på en dokumentär om Kurt Cobain. Jag blir ju som sagt uttråkad av allt jag ser på tv nu för tiden så jag ids inte. Dessutom vet jag redan vad de kommer säga. De kommer säkert intervjua David Grohl eller den andra basistkillen i Nirvana och de får sitta och prata ohämmat om hur stämningen var i bandet, och hur kurts drogproblem påverkade dem och säkert kommer nån producent prata om hur inspelningarna gick till och hur jobbigt det är att arbeta med en självdestruktiv heroinjunkie och säkert kommer de i slutänden skylla allt på Courtney Love.
Dessutom har jag överlag svårt för det amerikanska snittet på dokumentärer. Eller för övrigt nästan alla snitt som följer praxis. Typ som musikjournalens program om Jakob Hellman på radio. SÅ tråkigt. SÅ mycket sagt förut. SÅ mycket producentprat om hur konstiga andningspauser Hellman tar när han sjunger och hur det retade gallfeber på alla i studion. Men DÅSÅ. Var glada över att han bara gjort en skiva. Gläds åt den. Sluta tjata. Och sluta gör tråkiga dokumentärer om musiker som anses legendariska.
Let them rest in peace.