suburbs

Wihoo! Min examenspresent har kommit!

de är överallt!

Igår kom jag till jobbet, och det första jag hör när jag står vid klockan för att stämpla in är min chef som flabbar:

”Ananas på pizza, det måste ju vara en liten BÖG som kom på det, ba ’åh vad fint med lite ANANAS på pizzan tralala’ haha vem skulle annars kommit på det, ja jösses, haha!”
Varpå han nästan sätter lunchen i halsen av förtjusning över sin egen lustighet.
Jag är inte lika förtjust.
Jag visste visserligen redan innan att min chef är en smula tjockskallig, göteborsk på det där Veiron-i-ottan-obehagliga sättet (gôbbar är gôbbar och kärringar är kärringar och stockholmare och polacker kan man bunta ihop och slå ihjäl), men jag trodde faktiskt inte att han brukade gå så långt som att sitta och bräka om det i lunchrummet. Det är ju inte helt ovanligt att de här åsikterna uttrycks på mitt jobb, men att han är chef gör ju att ingen vågar säga emot, och det är obehagligt.


Jag blev en smula deppig av denna start på arbetsdagen. Jag har tidigare på mitt jobb hört folk prata om den pakistanske städaren från Samhall som om han vore utvecklingsstörd, om polska kunder som potentiella tjuvar (trots att de är trogna företagskunder), och jag har hört arbetskamrater få gliringar av kollegor för att de bor i förorten. När jag jobbade på Arlanda hade jag en chef som kallade en svart kille (som också var anställd där, men inte under henne) för ”den lilla apan”, inte rakt i ansiktet på honom, men ändå. På ett annat jobb hade jag en kollega som bodde i Gottsunda men hatade invandrare, kallade sina grannar för hottentotter och blev helt vansinnig om någon utlänning försökte pruta när hon sålde loppisgrejer på Vaksala torg på lördagsförmiddagarna.

Ibland undrar jag: Är hela världen fördomsfulla idioter?
Kan man sitta i ett fikarum på vilken arbetsplats som helst utan att det finns någon som slänger ur sig något rasistiskt/homofobiskt/allmänt fördomsfullt. Tråkigt nog har jag aldrig haft något sådant jobb. VARFÖR måste folk säga saker som: ”Det var en kille, han var invandrare, inte för att det har med saken att göra men…” NÄMEN SÄG DET INTE DÅ, om det inte har med saken att göra.
Eller först ett jättefördomsfullt uttalande om invandrare/homosexuella, och sedan försök till överslätning genom att säga ”Alltså jag är inte rasist/homofob, dom får gärna leva som dom vill alltså, jag säger bara vad JAG tycker”. Det är så tröttsamt, så ledsamt, det får mig att vilja kriga varje dag på jobbet. Det värsta är att om man sitter där runt bordet tillsammans med den som säger något sådant, och inte säger emot, då tror han/hon ju såklart att man håller med. Och det GÖR jag ju inte, men är så mycket idioti i luften att jag känner att jag inte kommer nå fram, vad jag än säger.

Varför måste min chef från början sitta och flina åt att det säkert är någon bög som kommit på tokigheten med att ha ananas på pizza? Kunde han inte bara nöjt sig med att säga att han tycker att det är äckligt? Måste människor säga allt de tänker? Kan de inte lära sig att skala bort onödig information innan de säger nåt?

Om inte det går tycker jag åtminstone att man ska behandla alla lika. Då vill jag att nästa uttalande om en jobbig kund/kroggäst/bussresenär ska innefatta allt om hudfärg, härkomst, sexuell läggning och eventuella språkförbistringar, oavsett vem det är:

”Hade just en helt galen kund härute. Stor, vit, svensk man. Garanterat heterosexuell. Skallig, med solglasögon och pikétröja. Hade khakishorts, ölmage och sandaler i strumporna. Gormade som en idiot gjorde han, på halländska, fattade ju fan knappt vad idioten sa."