städer

Jag var i Lund i helgen. Det fick mig att tänka på städer. Lund är trevligt. I många fall mycket trevligare än Göteborg, men det är väldigt studentikost, och det orkar jag inte riktigt ibland. Det är en stad som kanske inte ger en så mycket om man inte är akademiker. Eller? Ni får gärna säga att jag har fel. Men jag kommer ändå från Uppsala, och jag ser vissa likheter. Uppsala ger en inte heller så mycket om man inte är student. De få personer i min ålder jag känner som bor där men inte pluggar har skaffat kårleg ändå för annars finns det inget att göra. Och på sommaren när terminen är slut ligger stan i koma.

Det jag verkligen gillar med Lund dock är att det inte är så mycket bilar där. Man kan cykla utan att riskera livet. Det är fint. Biltrafiken håller nämligen på att döda Göteborg. Jag avskyr att cykla i den här jävla stan, men det är ändå det minst jobbiga alternativet. Mest jobbigt är att åka bil eftersom man inte kommer fram nånstans och däremellan ligger kollektivtrafiken som alltid står stilla på vissa ställen, eller trängs med bilköer på andra.

Jag vill bo nånstans där det inte finns så mycket bilar. Men huga, då måste jag ju ha en själv. Och var ska man bo? Jag har alltid sett Uppsala som ett alternativ. Men jag vet inte längre. Uppsala håller på att förvandlas till jag vet inte vad. En stad med många köpcenter kanske? De bygger och bygger och bygger och det enda som varit snyggt hittills är Musikens hus och för det proteströstade vänsterpartister på moderaterna i senaste valet. Annars är det andra bara Biltema-komplex, ett nytt IKEA (bredvid det gamla), klonade bostadsrätter i köttrött och vitt och miltals med motorväg. Och så vill de bygga en lågprisflygplats vid gamla flygskolan. 20 minuter från Arlanda! Så urbota onödigt, dumt, vansinnigt! Och här i Göteborg satsar regeringen på biltrafiken istället för järnvägen. Maud Olofsson sitter i Högfors (obs! i Västerbotten!) och tycker att fler vägar är ett bra sätt att bygga bort köer. Jag tycker hon kan ta på sig en cykelhjälm och komma hit istället. Klarar hon en vecka utan att bli överkörd är jag impad.

nästa Linné

Hej hej.
Känner mig knäpp. Kan bero på att vi hade en tre timmar lång föreläsning i ekologi imorse med en professor som envisas med att ta EN lång rast efter 1 timme och sen säga "jaha nu är vi alla pigga och glada efter kafferasten" och sedan prata på i en och en halv timme till utan uppehåll. Som om ens koncentrationsförmåga och hur lång tid man har vilat innan är ett linjärt samband.
NEJ. Så är det inte, även om den uppfattningen verkar vanligare ju högre upp i lärarhierarkin man kommer.

Jag läser 45 hp i höst. Först verkade det helt galet, nu känns det ganska lugnt men det hinner nog ändra sig igen. Den kursen jag läser utöver ekologin är en biologikurs om taxonomi och systematik, fylogenetiska träd och livscyklar och sånt. Det är helt vansinnigt många latinska namn på mossor, lavar och alger att lära sig och vi har fått en låda hemskickad från GU med massa torkade exemplar av dem för att se hur de ser ut. Jag kan inte påstå att det hjälper speciellt mycket alltid. Några av mossorna ser bara ut som små bruna klumpar och trots att det låg en lupp med i lådan är det svårt att se alla karakteristika som de sägs ha. Jag har bildgooglat dem istället, det funkar också. Enligt den galne professorn råder det stor brist på taxonomer i Sverige, speciellt specialister på flugor och steklar. Det finns omkring 11000 arter av steklar i Sverige, men ingen som vet vilka de är. Kanske vore nåt? Man har att göra åtminstone. Fast jag har ju precis med stor ansträngning lärt mig de tre vanligaste brunalgerna längs västkusten, det var jobbigt nog.

noriko

Jag fick ett mail på Facebook skrivet på spanska. Det var från en tjej jag lärde känna för 5 år sedan när jag var i Spanien. Hon heter Noriko och är från Japan. Det var lite knaggligt skrivet men jag antar att hon ändå skriver bättre spanska än jag. Det stod typ ”Hej, gud vad länge sen, hoppas du har det bra, jag älskar dina foton, har du varit tillbaka i El Puerto, det har jag, ska dit i december hoppas jag, puss & kram”

Noriko åkte som en skottspole mellan Spanien och Japan redan då och hennes flygbiljetter kostade 2000 euro stycket. Hennes pappa var tydligen skitrik, fast han gillade inte att hon gillade Spanien så mycket. Hon träffade nån spanjor och nästan månadspendlade eller hur det nu var. Vi brukade fika eller gå på bio, Noriko älskade att biljetten bara kostade 3 euro för det var jättedyrt i Japan sa hon. Vi såg Pirates of the Caribbean och Love Actually dubbade till spanska, och massa fåniga spanska komedier, det var trevligt. Hon var ganska japansk på det sättet att hon hade skitmycket teknikprylar (bland annat en kamera tunn som ett anteckningsblock, vilket var rätt high tech 2003) och Hello Kitty-accessoarer och sånt. Jag förstod aldrig vad det var hennes pappa gjorde, eller vad det var meningen att hon skulle göra, om hon hade nån examen (hon var fyra år äldre än jag), eller om hon bara reste omkring och hängde. Hon hade bott i USA rätt länge innan hon kom till Spanien förstod jag i alla fall.

Det var konstigt att höra av henne just idag, eftersom det här datumet påminner väldigt mycket om Spanien 2003. Det var då Anna Lindh blev mördad och jag sparade en dagstidning med en bild på henne på första sidan som aldrig visades i svenska tidningar, av pressetiska skäl tror jag. Det var så konstigt eftersom det hände så långt bort och samtidigt i lilla Sverige. Den spanska tanten jag bodde hos bara ruskade på huvudet åt mig och min mållöshet och sa att i Spanien blir politiker sprängda och nedhuggna på gatan var och varannan dag av ETA. Sen klappade hon mig på axeln och sa att det var tråkigt, för Anna Lindh hade enligt henne alltid verkat som en fin och bra person. Det är alltid de som råkar ut, sa hon. Tänk på Palme!

Mycket hände den hösten. Jag lärde mig ett nytt språk. Den spanske prinsen hittade äntligen nån att gifta sig med. Nya löpsedlar. Mediedrevet på utländska politikermord är inte särskilt stort och Anna Lindh glömdes bort i virrvarret. Jag missade allt. Skönt. Körde bil i Granada, vandrade i spanska berg, kollade spansk film, drack spansk sprit, hängde med japaner och amerikaner och lärde TILL SLUT känna några spanska människor lagom tills jag skulle åka hem. Men det var värt. Hade jag en pappa som Norikos skulle jag göra om det.

skog och kaffe - life worth living

Här är jag i mitt rätta element. Skog, kaffe, GoreTex-byxor, kan det bli bättre?
Igår började skolan igen. Jag kände mig ganska väl förberedd. Hade till och med läst några kapitel i förväg och köpt ett nytt suddgummi. Ska försöka skjuta undan alla tankar på att jag "egentligen" är chalmerist och koncentrera mig på att cykla till Zoologen istället. Huset med beigegula korridorer och toaletter som luktar sjukhus. Jag går inte på Chalmers, har aldrig gjort, men jag trivs ju så bra där... Vill så förbannat. Skulle kunna gå Maskinteknik bara för att få insupa atmosfären. Men orka börja om, lära sig nytt termins- och poängsystem och ha nollning med folk som nästan är födda på 90-talet? Neee. Lockar inte. Jag stannar med mina miljövänner. Vi är förresten inte så många kvar nu, en del har hoppat av. Men vi som är kvar, vi har startat kaffekassa och fredagsfika. Snart ska vi börja klaga över vår vikt och skvallra om biologerna i ettan. Som på en RIKTIG arbetsplats.