hair äre

det är mindre än två veckor tills vi ska åka till fjällen nu och jag känner mig allt annat än i form. knät har känts av på ett obehagligt sätt ända sen jag kom hem från min lilla cykelodyssé, ryggen värker efter två veckor på jobbet och konditionen är inte alls vad den varit märkte jag i förrgår när jag sprang en 5-kilometersrunda i skara. det är inte bra, inte bra alls. måste träna. nästa vecka, då jävlar. jag ska också klippa mig, vilket känns som ett betydligt större projekt än att gå till gymmet.

jag hatar hatar hatar att gå och klippa mig, har frisörfobi. hon som klippte mig sist verkar ha semester, hon var dessutom dyr, fast väldigt bra och förstående, och det var ju skönt, sa inte alls så mycket om mina sporadiska en-gång-i-halvåret-klippningar som vissa andra. nu är jag rädd att jag måste gå till nån annan som inte alls är förstår sig på mig och mitt hår. jag förstår inte hur svårt det kan vara egentligen. jag vill gå till någon som är trevlig, som utan följdfrågor accepterar att jag vill tvätta håret hemma och inte på salong, klipper håret utan för mycket småprat (vad ska man prata om? aldrig fattat... jag vill läsa tidning tack), som inte försöker pracka på mig massa hårprodukter, inte plattångar håret utan att fråga (bara för att man har lockigt hår behöver inte idealet vara motsatsen) och framför allt, inte pratar om i hundra jävla år hur TORRT mitt hår är och vad jag borde göra för att det inte ska bli det.
JAG VET.
jag har levt i 26 år och i 16 av dem har frisörer pratat med mig om att mitt hår är torrt. jag har förstått nu att jag borde klippa mig var sjätte vecka, inte torka håret med fön, använda flitigt med inpackningar, använda just deras frisörschampo osv osv. det enda som förmodligen skulle hjälpa på mig, eller åtminstone minska graden av risighet i håret vore om jag klippte mig regelbundet. men jag blir alltid så avskräckt på grund av allt det här andra. ibland får jag för mig att frisörer är personer som förväntar sig att man bryr sig väldigt mycket om hår. de blir arga om man missköter det. de blir arga om man inte följer just deras huskur. de vill gärna att man ska följa med i hårtrender. jag bryr mig inte jättemycket! jag har det för det mesta uppsatt i ett spänne ändå, jag vill bara inte att det ska se alltför risigt ut.
hur dyrt måste man betala för att nån bara ska hålla käften och klippa en, utan knussel? sist gick det på 460 kronor och det var ändå bara en vanlig toppning. men då var jag rätt nöjd. ingen tvättning, inga produkter, ett enkelt konstaterande; ja håret är torrt och slitet men jag klipper bort det värsta så det kommer kännas bättre. ok bra. jag läser tidning så länge. gött.
typiskt att såna som hon måste ha semester också.

du skall konsumtionsdöden dö

har hamnat i packningslimbo igen. jag ska åka till skara imorgon, men inte förrän på eftermiddagen. först måste jag tvätta. och då är det ju svårt att packa först. fast jag skulle ju kunna börja lägga fram grejer, men det är så tråkigt. jag lyssnar på bob dylan istället och laddar min ipod. det blir alltid så att jag typ sitter och kollar på när ipoden laddas. helt plötsligt är den klar, och vips, jag har suttit vid datorn i två timmar, vilket inte var meningen.

jag har jobbat idag. det var sista dagen på mina två intensiva jobbveckor den här sommaren. tålamodet räckte precis. började bli lite bitter i fredags, men det gick över på lördagen och sen var det ju bara söndagen kvar, då står man ut med vad som helst för att man vet att man får gå hem snart.
men människor alltså, det finns inget jag kan bli så trött på. jag tror jag har lite extra svårt för försäljningsarbete för jag avskyr ju konsumtion och konsumtionssamhället. att stå och ta betalt för varor dagarna i ända får mig att må lite dåligt faktiskt. jag vill inte att de ska komma och handla egentligen, även om mitt jobb hänger på det. de köper massa grejer de inte behöver, jag ser ju på dem att de gör det och vissa säger det till och med. ibland när jag står där tänker jag att vi köper och säljer oss rakt in i undergången. människor är som små maskiner, allt de tänker är "ny grill, ny grill, ny grill" tills de köper en, då slår tanken om till "ny bil, ny bil, ny bil" och sådär håller det på. och i villaområdena i mölndal har alla till slut likadana grillar, verandaskärmar, stenläggningar och silvriga bilar. det får mig att må dåligt.

men vad ska jag göra åt det? jag är också en del av alltihop, har min anställning, går dit och gör mitt jobb och får mina pengar. när jag är där bryr jag mig inte ett skit om vad de ska ha grejerna till. vad har jag för rätt att döma dem? jag har själv växt upp i ett område där alla husen ser likadana ut och alla människor ägde en volvo (förutom vi som hade en opel). men all denna konsumtion alltså, fan. det kanske blir så om man äger en villa. varför kan man inte ha verktygskooperativ egentligen? hur ofta använder man en borrmaskin egentligen om man inte renoverar? måste alla ha en egen?
det är sånt jag funderar på ibland på jobbet. men för det mesta känner jag mig rätt hjärndöd.

work-mode

idag lyssnade jag på johan lindebergs sommarprogram och blev så irriterad att jag var tvungen att gå ner i källaren och montera min cykeldator i ren aggression. tack johan - du fick mig att göra nåt jag tänkt på en vecka nu men inte tagit mig för, annars var ditt sommarprogram rätt så uselt. karriärer är inte mitt favorittema i sommar direkt. orkade inte lyssna klart på ingvar kamprad heller. jag lyssnade istället på "det svåra valet" i p1 och grät lite framför radion, det handlade om dödshjälp och en man med ALS.
rensade lite blåbär, bakade havrekakor och bjöd hit sofia för att ha en ursäkt att sätta på kaffe. jag förbereder mig för fem dagar jobb. work-mode on. jobba jobba jobba, trött, sliten, sova, upp, jobba jobba jobba. sen kan jag pusta ut.

sen ska jag till skara, kanske hänga med therese medan alla andra är på jobbet. läsa. jag tänker att jag kommer ha massa tid, fast det är det egentligen inte. det är bara tre veckor kvar tills vi ska till fjällen och jag borde egentligen läsa faunistik till min sommarkurs men har ingen lust nånstans. hur kommer det sig att jag har så lätt för att lära mig namn på växter men tycker djur är så förbannat svåra och tråkiga? det är synd. hittills har jag lärt mig trana (= Grus grus) och skata (=Pica pica). På svenska kan jag såklart fler men jag är inte säker på att det hjälper. evertebraterna har jag inte ens börjat med.
herregud insekter och märlkräftor, vem orkar?

ö-land

har varit borta ett tag, både från bloggen och hemifrån.
först cyklade jag till halmstad, hängde med faster och kusinbarn. åkte sedan till småland, en omständlig resa som började med att spårvagnen krockade på vägen till stationen. träffade fler kusiner och kusinbarn, drömde om torp med pelargoner i fönstren. jag har stora cravings efter ett litet hus med veranda just nu. jag ser inte nån framtid utan det nästan. helst ett litet skötselfritt hus utan renoveringsbehov. jag vill ju inte hålla på och spackla och måla och lägga om taket och sånt. usch nej.
nåväl. efter två veckor torpdagdrömmar kom jag hem till en kvav tvåa på 41 kvm. och tre pelargoner, några kallor, och paradisträd, alla levde!

nu jobbar jag. det är väl ok för jag har ändå inget bättre för mig. andreas är i skövde och jag kan stöka ner som jag vill, vilket jag gör. jag lägger tidningar på köksstolarna och smörknivar direkt på bänken och diskar min frukostdisk kanske en gång i veckan. saknar honom och känner mig lite halv. vår säng är för bred, fast det är ju fint att ligga på diagonalen också. det får inte bli för ofta bara.