leibowitz

Jag ska snart cykla in till stan och träffa Jenni. Det är 12 km på en föredetta E4 med pappas gamla cykel. En väldigt bra cykel, fast med något obekväm sadel. Igår var jag i Stockholm, tittade på Annie Leibowitz-utställningen på Fotografiska museet och träffade Kalle. Utställningen var fantastisk. Det är sällan jag känner något mer än jag vill ha valuta för pengarna när jag går runt på utställningar, men det här var annorlunda. Jag hade kunnat gå tillbaka och titta på alla bilderna en gång till. Det var en väldigt personlig utställning, med många bilder av Susan Sontag och hennes föräldrar, syskon och syskonbarn. Jag gillade familjebilderna bäst, fast de hade gärna fått vara lite större.

Jag undrar varför jag har lättare att ta till mig fotografi än annan konst, tex måleri eller skulpturer. Är det för att jag är mer van vid mediet? Mina föräldrar äger massor med fotoböcker, de har tagit tusentals bilder under hela min uppväxt som vi tittat på under diabildskvällar och i album. Om de varit konstintresserade och målat hade jag kanske lättare tagit till mig måleri? Jag vet inte. Fotografi tilltalar mig för att det oftast inte är abstrakt. Jag tror jag har svårt att ta till mig abstrakta saker, det väcker ingenting hos mig. När däremot en bild visar en liten bit verklighet, då kan jag börja fundera mer på det som finns runt bilden. Vilka är människorna, var kommer de ifrån? Var är bilden tagen, vilken tid är det, osv. Det passar mig helt enkelt bättre.

Den andra halvan av dagen i Sthlm träffade jag som sagt Kalle. Vi köpte kaffe och bulle på pressbyrån och satte oss utanför riksdagen, hans praktikplats fram till alldeles nyligen. Det var soldis men inte jättevarmt och jag blev solbränd om näsan.
Sen skildes vi åt och jag åkte tåget tillbaka. På kvällen gjorde jag ramslökspaj med fetaost åt mina föräldrar, skickade in slutversionen på min uppsats och läste ut min bok. En bra dag på det stora hela.

kritisk granskning

Jag kan bli trött på medier och populärkultur ibland, mycket av den går ut på att folk ska skrika så högt som möjligt men ingen har tid att lyssna. Alla skriker för sig själva och går omkring med lurar för att slippa höra vad andra säger. Dessutom blir jag så ledsen när jag tittar på tv. Senast det här med Israel och deras galenskap, samt oljekatastrofen i Mexikanska golfen förstås. Eländes elände. Jag skärmar av. Lyssnar på tendens i P1. Det är så skönt att höra att vanliga människor kan vara vettiga, bara de får prata till punkt. Igår tittade jag på nationaldagsfirandet på tv, bara för att det sändes från Slottsskogen och Göteborgs symfoniker var med. Fredrik Lindström pratade om hur svenskar är. Jag är trött på att höra Fredrik Lindström definiera svensken. Tafattheten, att vi är bra på att köa, att vi försöker undvika att det blir pinsamt. Allt har man hört förut. Pratar folk i andra länder om hur de är? Har andra länder någon slags nationalidentitet? Är det typiskt svenskt? Är det typiskt svenskt att tycka det är fånigt att säga vad som är typiskt svenskt? Kan vi sluta analysera och bara vara, undrar jag.

Jag undrar dessutom var den kritiska granskningen från medier har tagit vägen när det gäller det här prinsessbröllopet. Hittills är allt jag sett av den lite krälande framför kungliga fötter och någon slags "jamen nu när de ska gifta sig och allt ska vi väl inte komma här och prata om tråkigheter"-mentalitet. Jag är trött på att se retuscherade bilder av dem på chokladaskar i min matbutik men framför allt är jag trött på all okritisk påhejan, alla hyllningar, alla gåvor från kommuner och regering, alla SVT-program, alla som helt utan vidare i och med i det här bröllopet tycker att monarkin är värd sina 50 miljoner om året. För att det är så FINT och de gör ett så bra jobb med att marknadsföra LANDET SVERIGE. Det är fortfarande en familj som föds in i ett ämbete, som inte har någon möjlighet att välja yrkesbana, som måste fråga sina föräldrar och regeringen om lov för att gifta sig, och som inte får uttrycka sig politiskt eller gå och rösta. Och det här med reklamen... Jag skulle tro att det svenska kungahuset har ungefär lika mycket representationsuppdrag utomlands som de övriga europeiska kungahusen. När hör man någonsin talas om det belgiska kungahuset, eller det spanska? Vilken reklam gör de för sitt land utomlands? Köper du vykort av kungligheterna i ett land när du är utomlands, vet du ens vilket statsskick landet har? När du hörde talas om Spanien sist, var det på grund av något som den spanske kronprinsen gjort? Hur många svenskar åkte till Madrid när han gifte sig?

Det är faktiskt inte särskilt modernt att ärva ett ämbete. Jag tycker jag skriker det hela tiden, men det är inte en jävel som lyssnar.