kaffe och nåt mer

En bra sak med att sommaren snart är slut är att stan börjar kännas normalbefolkad när man går i den klockan halv elva en vardagförmiddag.
En dålig sak är att gratistidningarna och deras utdelare har kommit tillbaka.
Jag är trött på att behöva säga "nej tack" var femte meter så jag har börjat skaka på huvudet istället och jag vet att i slutet på oktober nångång kommer jag hata dem mer än nånsin.
Det är det här med att aldrig få vara ifred. Är det inte City eller Metro är det folk som försöker få en att byta elbolag och är det inte det så ringer det nån på mobilen som vill få en att skaffa en ny. Man kan ju få förföljelsemani för mindre.

Vi växlade danska pengar och drack kaffe på nåt hippt ställe. Ett sånt där där kaffe är konst. Helkaklade väggar, skulle kunna varit ett ombyggt badrum. Inget knussel, bara en storlek på kaffet. Italiensk tryffel på ett fat bredvid kassaapparaten.
Och så män i 30-årsåldern med skäggstubb, linne och sneakers bakom disken som ropar till varandra sådär käckt som bara såna män gör.
"Wille! Brie/salami!"
"Yes yes, right up!"
Jag fattar inte varför det alltid är den sortens killar på den sortens ställen. Alltid killar. Alltid liten lokal och helkaklat. Alltid italienskt kaffe. Obegripligt. Det finns ett på Gibraltargatan också. Jag har knappt sett en kvinna på det stället. Både personalen och klientelet verkar vara män.
Det är som att så fort kaffe blir nåt mer än bara kaffe så är det ok för killar att syssla med det. Det är ok för killar att servera kaffe om det är ett sånt ställe. Men på ställena på Centralen jobbar nästan uteslutande tjejer. Även på Espresso House. För det är ju kaféer. Där är kaffe nåt som görs på löpande band. Svårt att definiera skillnaden men det finns en, det känner jag ju.
Hur som helst, det var mycket gott kaffe på det hippa stället. Nästintill perfekt. Och inte farligt dyrt. Det måste jag ge dem. Men den käcka skäggstubbstämningen i lokalen, den skulle jag gärna sluppit.

asketen

Jag jobbade min sista vardag det här året igår och dagen efter (idag) är tillvaron ett jobbigt hål att fylla. Inte för att jag vill jobba, gud nej, jag är så glad att slippa. Helg, personalbrist och slut på 50-öringar, nej tack.
Men jag känner mig lite tom och ganska trög. Inga idéer. Moa och jag kom överens om att jag inte har några intressen. Jag skäms lite men min lediga tid består inte av mycket.
Lustigt, för Moas intresse (hästar) är större delen av hennes liv. Hon rider när hon jobbar och rider när hon är ledig.
Det måste kännas bra att ha något man tycker är så roligt och som man kan hålla på med obegränsat.
Det enda jag är bra på är att skala av mig fler och fler saker jag inte vill vara delaktig i. Jag har slutat prenumerera på tidningar, de irriterar mig bara (förutom GP, så länge jag inte läser ledarsidan), jag blir uttråkad av att titta på film och stör mig som fan på dramaturgin i serier på tv. Jag säger nej till semesterresor med kompisar för att det innebär flygplansresor, jag har slutat intressera mig för kläder och kan inte längre strökolla i IKEA-katalogen. Musikvideor får mig att tappa respekten för artisten, jag köper inga skivor, och har inget nedladdningsprogram i min dator. Det enda jag lyssnar på är P1 och Arcade Fire. Dessutom har jag tröttnat på min digitalkamera och har börjat använda min analoga systemkamera med riktig film i.
Jag kan inte minnas sist jag var full, för så fort det vankas alkohol dricker jag max ett glas vin, sen blir jag trött och fortsätter på vatten.
Jag irriterar mig på att folk köper så mycket dålig mat på ICA, så mycket läsk, kött och buteljerat vatten, att chipspåsarna blivit så stora och att brödet är så dyrt. Jag bakar eget bröd.
Fortsätter det såhär kommer jag väl sälja alla mina grejer på loppis, flytta ut i en grotta i skogen och leva på det som naturen ger, som den asket jag är.
Jag vet inte ens varför jag gör det. Det är inte som att jag försöker jättehårt eller att det känns speciellt bra. Det är bara som att jag känner för färre och färre saker. Men inte fan är det kul att inte känna för nåt.
Om inte Andreas köpte lösgodis ibland och födde mig på kakor tvivlar jag på att jag ens skulle ha ett sockersug. Jag skulle tycka det var onödigt.
Nu kan i alla fall kaffe och kaka pigga upp.
(Det kanske är pensionär jag har blivit?)


[edit]
Ok jag har gått en promenad i Örgryte och köpt Arcade Fire-biljetter. Allt känns bättre nu, och jag kanske känner för nåt i alla fall, det gör nämligen nästan ont i mig av lycka när jag hittar sånt här på youtube. Om ni lyssnar, snälla lyssna klart, det är så sjukt jävla braaaaa! Jag vill... gå upp i atomer eller nåt när jag hör det. Ah.

semester - ljuva lediga tid

Jag fick nån form av magsjuka i Kebnekaise. Det hände tredje dagen vi var där och fuckade allting rätt mycket. Jag kunde inte äta nånting och Andreas fick gå till Tarfala ensam. Han fick dessutom trösta mig i alla möjliga gråtattacker jag fick över mitt grymma öde. (Magsjuka! I Kebnekaise! 19 km till närmaste bilväg! osv)
Här är vi på väg från Nikkaloukta till Kiruna, jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv tror jag. Hade jag haft nånting i magsäcken hade det kommit upp i en medhavd plastpåse, men det har jag inte så inget händer, istället känns det som om hela jag ska vändas ut och in, jag önskar att nån bara kunde söva ner mig och frakta mig i en låda till Göteborg, lägga mig i min säng och låta mig vakna när allt är över.
Men det går inte. Istället sitter vi på den skumpiga bussen i nästan en timme, busschauffören pratar på grötig norrländska om älgar i skogarna och Abisko och Kirunas flytt och jag vill bara döööööööööö.

Sen kommer vi till Kiruna, jag darrar på benen, kan knappt bära min ryggsäck, bär mina skor bara, Andreas älgar iväg in i stationshuset med både min och sin egen ryggsäck, lämpar av dem och mig på en bänk och springer och handlar lunch, jag vill absolut inte ha nåt.
Sen sitter vi på tåget, jag dricker vatten med salt i och gubben mittemot tittar på mig som att han tror att det är nåt annat vitt pulver jag stoppar i mig. Vi åker baklänges, det går ganska bra, allting går ganska bra, jag lyckas till och med dricka lite fruktdryck, när vi kommer till Boden och vi ska byta tåg igen. Ansträngningarna gör mig helt slut, jag tror jag ska svimma och Andreas får hjälpa mig bära igen.
Åker tåg i ytterligare 19 timmar, lyckas stoppa i mig två tuggor banan och typ 1 dl yoghurt, tar taxi hem från stationen, sjukskriver mig två dagar.

Min chef frågande: du tror inte du är bra på tisdag heller???

Jag orkar inte ens förklara. Säger "jag har inte ätit sen i onsdags", men det är som om sånt inte biter på chefer.
Magsjuka för dom är uteslutande fontänspyendet i toalettstolen, ingenting om att det tar 11 timmar att dricka upp 33 cl yoghurt.

Dessutom har kläderna blivit för stora.
Jag ser ut som jag varit med i det där jävla superskinny me-programmet.

Men jag är glad att jag är hemma i alla fall.