sur? näe jag är svår

jag har börjat gå hemifrån ner till korsvägen där flygbussen går, bara för att få lite motion. i tid är det faktiskt ingen skillnad, plus att jag slipper stå och vänta. göteborg har gjort mig otroligt otålig när det gäller att vänta på allmänna kommunikationer. står det fem minuter på tavlan blir jag irriterad. varför kan den inte komma NU? ska jag stå här och frysa? ähh vafan jag GÅR det går ju fan snabbare! bussjävel. jag går danska vägen ner, genom örgryte. husen är så fina att jag nästan blir arg varje gång jag går där. varför bor det folk i såna fina hus? det kommer jag aldrig få göra! häromdagen blev jag dessutom närapå påkörd av en kärring i mercedes. hon vinkade med handen (det tolkar man ju som en framvinkning) och sen gasade hon. men jag vet var hon bor, mercedesen står på uppfarten.

idag funderade jag på hur den här tiden kommer te sig för mig senare. hur (eller om?) jag kommer minnas den. av någon anledning brukar jag inte minnas lyckliga tider speciellt bra. de är ju mest trivsamma och fastnar inte. och det som är riktigt jobbigt minns jag inte heller, det åker väl i förträngningsfacket. men de här mellanperioderna, de minns jag hur bra som helst, och gud vad jag romantiserar dem!
som ofvandahlstiden. det var i tvåan eller trean på gymnasiet, då lotta och jag blev dumpade på samma dag och satt på rökavdelningen på ofvandahls och passivrökte i flera timmar, varje dag efter skolan, drack kopp på kopp (det var så jag lärde mig dricka kaffe), fikade upp vårt studiebidrag och pratade om dumma killar och dumma förhållanden och hur vi ville att det skulle vara och andra personer som minsann var mycket snyggare och mycket smartare, tex tex tex BECK tex och tex JARVIS COCKER, och guuud vad vi önskade vi hade varsin som dom.
men det var ok, vi var 17 och svåra. och det kändes som om håkan hellström sjöng direkt till oss.
det är därför jag hatar håkan hellström nu för att han inte gör det längre. hans låtar är fortfarande 17 men det är inte jag. och han är fanken över 30. han borde inte ha små trutiga flickor i sjömanskostym i sina videor.
JAJA.
outta subject.
det var inte det jag skulle behandla.
det var hur jag romantiserar över saker som inte skimrade egentligen.
lotta och jag satt bara och väntade på att nåt skulle hända. det var inte coolt på nåt sätt. och jag vet (egentligen) att det var jävligt frustrerande. vi såg och ville ha massa saker vi inte kunde få. jag vill inte tillbaka för jag har det bättre nu (jag har en spinkig kille med jarvis-glajjer i sängen). men ändå... vad drömmer man om?
mina drömmar är annorlunda och när jag tänker efter jävligt tråkiga. de handlar mest om materiella ting och hus jag vill bo i när jag har råd att köpa ett.
om ens det, oftast tror jag inte ens jag drömmer. jag går omkring i en tillvaro av nutid som jag inte ens minns. jag är lycklig. är det inte tråkigt att man ska behöva ifrågasätta det?
hej bullen, jag kan inte komma på nånting att önska mig i födelsedagspresent, jag tycker redan jag har allting. jag ska bara fylla 23, är DET normalt?
nej det är fan inte normalt, nåt måste du väl kunna hitta på. du är ju inslussad rakt i konsumtionsåldern för i helvete!
ah gud.
en annan tid jag romantiserar hårt är när jag flyttade till kantorn efter att ha varit i spanien en termin, ina drog till england och alla mina vänner verkade försvinna på samma gång. jag läste spanska i en klass där jag hatade alla utom erik, han var den ende jag egentligen umgicks med. vi brukade sitta i mitt rum och röka på och prata om el puerto. ibland lyssnade vi på musik men jag hade inte ens en ordentlig stereo. jag gick på bio ensam flera gånger i veckan och gick ner 6 kilo i vikt.
AHHH DET VAR TIDER.

det är så fint att han är här när jag kommer hem.jpg

emil från kinnarumma

emil och jag gick till naturhistoriska muséet och tittade på valen. man kunde inte gå in i den (trots att det är valår i år, haha), men det var ju roligt ändå.
det var vi och sportlovslediga barn.
på ett ställe visade de vad människans nerskräpning kan göra i naturen, fåglar som fastnar i fiskelinor eller skär sig på konservburkar och liknande.
"vet ni vad som hänt här?" frågade emil två storögda småpojkar som tyckte synd om skrattmåsen som fått en fiskekrok i magen. "det är människor som har skräpat ner och så skadar det djuren. därför ska man slänga allt skräp i papperskorgarna."
han är så fältbiolog man kan bli.
när vi var tillsammans plockade han skräp på gatan, som andra människor slängt. "ett skräp om dagen, för en bättre värld!". det är i och för sig sant. men jag nöjer mig med att inte skräpa ner.
vi fikade där, och träffade malin som jobbar i caféet. jag träffade henne genom sara för två veckor sedan och det var så jag fick reda på att muséet fanns. hon blev glad över att hon lyckats få dit mig och jag fick rabatt på kaffet.
det var en bra dag.
men jag längtar till våren.

mr paul auster?

eftersom den här göteborgssmogen verkar hålla i sig med stannar jag inne och lyssnar på roxy music.
andreas sitter i köket och skriver sin hemtenta, vi ses där ibland för en kopp kaffe.
jag håller på med sista delen i new york-trilogin.
jag kommer läsa ut den men efter det kommer jag nog inte läsa nåt mer av paul auster. det känns skönt att säga det. paul auster är inte min kupa konjak.
jag gillar manuset han skrev till filmen smoke, det är en riktigt bra film, men det är också det han borde göra, skriva filmmanus, med tanke på hur mycket BABBEL det alltid är i hans böcker.
ändlösa beskrivningar om huvudpersonernas barndom och uppväxt, karriär och äktenskap. som om han försökt beskriva en person kortfattat och precist, men inte lyckats och istället förlorar sig i utbroderingar om händelser som ägde rum när personen var tio år gammal. jag gillar inte det. jag gillar inte att få en karaktär serverad på en och samma gång. jag vill inte veta allt. lite i taget eller inget alls.
och författare, vad är grejen med författare? alltid skriver hans karaktärer böcker, precis som han själv.
jag vet inte varför jag blir så trött på paul auster. jag antar att jag inte finner någon äkthet i det han skriver. han känns ungefär som de intellektuellas marian keyes.
nästa gång ska jag ge mig på glaskupan. eller kanske nån av mina lingvistikböcker. favvo i repris.

östra kyrkogården, 7 februari -06

if you can't fix it, you've gotta stand it

vi såg brokeback mountain.
jag är kass på att uttrycka mig efter jag sett en verkligt bra film, jag kan knappt prata, ännu mindre skriva.
jag vill bara stirra framför mig, kanske gråta lite grann.
jag hade läst novellen av annie proulx, filmen var likvärdig, kanske till och med lättare att ta till sig. historien något förfinad, inte till det sämre.
när annie proulx kommit ut med novellsamlingen som innehåller brokeback mountain fick hon ett brev från en man som skrev att boken var en nästan exakt skildring av hans liv.
det gör det ännu mer sorgligt.
och andreas envisas med att lyssna på pianomusik hemma. snyft.

febfeb

jag vet inte riktigt vad jag ska göra på dagarna när jag inte jobbar.
det känns som om jag borde pyssla med grejer när jag ändå är hemma, sådär som min mamma gör.
plocka med grejer och sätta in viktiga papper i pärmar.
inte för att någon förväntar sig det av mig, men ändå.
jag borde åtminstone jobba på att höja min ambitionsnivå. men hur gör man?
jag vill träna, men jag har inte råd. och ut och springa går ju inte i det här väglaget.
nyss fick jag en eftersänd tidning från kalmar nation i uppsala.
vykort från en annan värld.

respekt

i lördags gick vi till respekt. sara var i götet. hon är kompis med folk som jag gått i gymnasiet med, det är galet.
respekt kändes som något ställe i en amerikansk film, ni vet ett sånt där man tänker "mehhh sådär är ju inte uteställen på RIKTIGT!" om.
det var packat med folk, bartendern hade hästsvans och svällande muskler, och de spelade hit efter hit på nedervåningen.
vi tokdansade och lyckades efter många om och men få igång ett bratgäng som dansade lite stelt bredvid oss och och tittade roat på alla runt omkring.
när vi kom hem räknade jag ut att jag varit vaken i 23 timmar och det gjorde ont i kroppen. på söndagen skulle vi åka och hälsa på andreas kusin i lidköping och han var grinig för sj:s hemsida funkade inte. vi somnade tjuriga.
idag får andreas sitt knä opererat. både igår och idag var han tvungen att duscha och tvätta sig med speciell desinficeringstvål som tar bort alla bakterier. han kom ut ur duschen som nån slags renlighetsjesus och förkunnade att jag som var så smutsig borde sova på soffan. vi hade väldigt roligt åt det.
idag ska jag ringa till facket igen och få det där med arbetsgivarintyget förklarat för mig en gång till, samt ringa till centralen och tigga om jobb. jag får ju bara helger på landvetter nu och det räcker inte, plus att det är trist att jobba då alla andra är lediga och tvärtom.
jag vill ha fast anställning och lite jävla trygghet.
guu vuxet.

semla macchiato

inatt kunde jag inte somna. det var inte så bra med tanke på att jag skulle börja jobba klockan fem och därmed skulle upp halv fyra. andreas satt i köket och läste kulturgeografi. han ville inte gå och lägga sig klockan halv nio, och så skulle han inte störa mig. han störde mig dock mer genom att sitta i köket, sängen var tom och stor. en och en halv vecka och jag har redan svårigheter att sova ensam. hur hände det?
lite över fyra gick jag hemifrån. bussen gick från korsvägen vid halv fem. det är 2,8 kilometers gångväg, det kollade vi upp på eniro. tur att det är nerförsbacke hela vägen för jag hade definitivt missat den om jag inte sprungit mer än halva vägen. tack örgryte.
på jobbet fick jag min badge och typ hundra lattebeställningar. espressokaffe är den nya olivoljan, helt klart. i var mans hand och hem. två äldre män i nästan likadana sportjackor beställde latte macchiato och den ena förklarade för den andra: "macchiato är samma sak som latte fast man häller i mjölken först"
och i förrgår: en försening till teheran och en stor iransk familj köper semlor för nästan alla sina flygkuponger. världen är inte alltid så förutsägbar som man kan tro.