ahh mamma

för en stund sen ringde pocket shop och frågade om jag fortfarande är intresserad av extrajobb hos dem. de ska starta en ny butik på arlanda och jag sökte jobb där innan jag bestämt mig helt för att flytta. jag var förstås tvungen att tacka nej, jag kommer ju inte bo här så värst länge till, men AJ vad det sved. jag har blivit erbjuden så många bra jobb den här terminen. och jag har ju alltid tackat nej, för att jag inte kunnat av olika anledningar. det känns så FEL. fel fel fel. som att jag sumpar bra chanser. som att ryktet kommer sprida sig hur jag aldrig vill ha jobben som erbjuds.
och så min mammas reaktion då: "nämen det var väl dumt!"
hon vill inte att jag ska flytta. jag vet det. och jag förstår det. men måste hon pika in det i varenda mening?
"ja och så ska du flytta dit ner utan att ens ha ett jobb..."
"men vad ska jag göra då menar du?"
"ja att få ett jobb och sedan flytta vore väl det naturliga. så gjorde man i alla fall förr."
mmm men nu är inte förr. hur ska jag kunna lämna ansökningar, jag vill gärna gå dit och lämna dem personligen? och hur ska jag kunna gå på intervjuer? ingen anställer någon som bara ringer. och hur fan ska jag hinna med att söka jobb om jag har lika mycket att göra som jag har nu? ska jag vänta på ett jobb kommer jag aldrig komma iväg. jag måste chansa. jag måste tro att det kan gå. varför skulle det inte kunna gå, det har ju gått förut? så omeriterad är jag inte.
jag hatar att hon inte tror på mig.
jag hatar hur arg jag blir på henne när vi diskuterar det här. hon förstår inte, hon vill ha mig kvar här. helst skulle hon nog vilja att jag gifte mig med nån infödd uppsalabo, skaffade barn och flyttade in i en dubbelvilla med dem i bälinge.
äh nej, nu överdrev jag. hon vill att jag utbildar mig. men hon är så oroad hela tiden. det började redan i gymnasiet, hon tyckte jag valde fel program, att jag flummade.
hon har aldrig sagt det rent ut men det har framgått tydligt. det som stör mig så mycket med det här är ju att jag är så lik min mamma. jag förmodar att vi hade varit bästisar om jag levt när hon var ung. hon har också flummat, inte vetat vad hon ska bli, gjort hundra olika grejer. hon drog hemifrån när hon var 17, jag var faktiskt nästan 21.
och nu är det som att hon klandrar mig för att jag gör det.
"MEN DURÅ!" vill jag skrika hela tiden. och gör det tyvärr ibland.
och så ber hon om ursäkt för att hon tjatar och jag får dåligt samvete. alltid det där jävla samvetet. ska jag må dåligt över att jag flyttar ifrån min hemstad vid 22 års ålder? jag är kär och jag vill inte bo i uppsala hela mitt liv! helvete hur svårt kan det vara? det är ju inte som att jag aldrig mer kommer komma hem! jag säljer inte mina ägodelar och tar båten till amerika, det tar en timme och kostar 290 kr att flyga mellan landvetter-arlanda.
ah gud! vad arg man kan bli på nån man älskar så mycket.
och hur det känns som att det äter upp en, tar udden av allt det nya och spännande.
ahh.
nu ska jag fika med ina.
det ska bli skönt. hon vet ju hur det mesta är.

kram

ps. ida åkte iväg till triangeln för att gå på fest med några gamla kompisar och jag kände mig som en orolig mamma innan hon tog bussen. "busshållsplatsen ligger vid statoil, du vet var det är va? vet du var du ska kliva av? har du gatuadressen? här är nyckeln, jag har ingen nyckelring till den så tappa inte bort den!" ah guu.