angst

Usch jag hade sån jävla ångest imorse, bara för att jag skulle cykla till jobbet.
Jag trodde jag skulle börja gråta.
Bara för att jag varit ledig nästan hela juni och ska börja jobba NÄSTAN HELTID nu och Andreas kommer åka bort över helgen och jag kommer spendera dagarna stående i en gul t-shirt och säga "och din pin-kod tack" tvåhundra gånger, och kvällarna i mjukisbyxor framför tv:n och kolla på tråkiga mordserier på femman, utan att prata med en enda vettig människa.
Visst är det löjligt?
Jag skrev ett jättegnälligt mail till pappa om hur synd det är om mig men sen raderade jag alltihop och skrev att det var ok, för jag är ändå inte den som har spenderat de senaste trettio åren på ett lagergolv.
Jag förstår bara inte hur man står ut att jobba där jämt.
Det har jag aldrig förstått med ett enda jobb jag haft.
Ändå hör jag aldrig nån annan gnälla.
Det är bara jag.
Men det är inte så att jag inte VILL jobba. Jag måste ju ha pengar och när jag väl är där är det för det mesta ok. Eller vafan, det ÄR ok. Det är det mest ok jobb jag haft kanske.
Ändå hyperventilerade jag när cyklade imorse.
Stört.

tekniken

När min mamma köpte mobiltelefonen till vänster ansågs den vara liten och nätt.

min uppväxt

Mina första skolår i bilder.
Gatan där bussen går. Busshållplats. Buss. Skolgård.
Det var hur jag uppfattade mitt liv, for a fact, jag har hittat serier jag ritat av mig själv från den tiden. Man kan se mitt alias, iförd ryggsäck och mössa, gå upp, gå till bussen, vänta på bussen (ibland brukade vi leka att vi hade ett jättelångt rep som vi drog fram den med så den skulle komma till oss fortare), åka buss, gå till skolan, vara i skolan, vänta på bussen, åka buss, gå hem från bussen, äta, göra läxor, sova.
That's it. Senare började jag cykla. Då slutade jag rita serier för cyklar är så svåra att göra.
När jag idag åkte samma väg med bussen förvånades jag över hur kort den egentligen var. Det är max tio minuters resväg. Men när jag gick i lågstadiet var det större delen av mitt liv.

dilemman

Jag måste egentligen städa.
Eller måste och måste men...
Vad måste man egentligen?
Vag har en timme på mig.
Jag tänker inte.
Jag tänker sitta och dricka kaffe vid köksbordet och läsa gp och möjligen plocka upp gårdagens tidning från golvet och lägga i pappersinsamligen.
Jag hatar att känna krav på att städa.
Det är ingen som ställer dem förutom jag.
Sist jag städade gjorde jag det ensam för att Andreas jobbade och mina föräldrar skulle komma hit. Min mamma är en sån som ser om det inte är städat. Åtminstone skulle hon sett det då för det såg för jävligt ut. Jag var jättestressad. Vår matta var nästan grå, och den är röd annars.
Men nu har jag ingen lust att börja för jag vet att om jag börjar kommer jag inte kunna stoppa mig själv.
Då kommer jag dammsuga hela lägenheten, torka golven och damma takbjälkarna för jag står inte ut.
Och det kommer ta jättelång tid och förta min kaffepaus.
I need mitt kaffe.
Eller snarare: jag behöver känslan av att veta att jag inte behöver göra något annat än att sitta vid köksbordet och dricka kaffe.
Så varför gör jag inte det?

Ja det kan man fråga sig.

gul poncho

En vecka ledig och tid för social samvaro.
Måndag: Öl på Whoopsy med Ida och hennes snygga vänner. Tisdag: Påhälsning hos Emil i Frölunda efter 45 minuters cykeltur i motvind. Värt, cyklade hem med bra kondition och ett 512 mb musik och snygga bilder.
Onsdag: Paddan med Anna och Johanna. Det oundvikliga regnet kom två minuter efter vi köpt biljett men vi räddades av gula plastponchos med paddan-tryck, 20 kr.
Torsdag: Grill-shopping på jobbet med Ida och Per. De behöver en grill, jag ställer upp med mina 20% rabatt och skammen över att behöva åka till jobbet på min fritid när jag dessutom tackat nej till att jobba samma eftermiddag. Pinsamt men vad gör man?
Fredag: Inget inplanerat än, kanske en kaffe med Carl-Johan Vallgren i soffan hemma? Jag har gett upp lite på Klas Östergren, han får vänta.
Lördag: Jag ska lära mig spela Settlers! Och jag ska vinna.
Söndag: Packa inför Uppsala, förhoppningsvis söndagsfika på Le Pain med dom andra.

Och så bara fortsätter det...! I Uppsala finns ju Ina och hon är tillgänglig efter klockan fyra på vardagarna. Iman kommer kanske hem från sitt kollo någon gång, och Ida hänger i krokarna Sthlm/Uppsala i början av veckan.
Det blir fint. Jag ser fram emot att åka gröna bussar och fika på Lion.

guitarra

Jag håller på att lära mig spela gitarr igen. Den här gången tror jag att jag har lyckats. Jag har kommit över blåsor på fingrarna-stadiet och kan spela "Love is all around" och "Idas sommarvisa" så att det går att sjunga normalsnabbt till.
Jag har massor av tid. Det är skönt men lite konstigt. Jag behöver faktiskt inte göra något speciellt, jag kan gå upp klockan elva och dricka kaffe på gräsmattan med Klas Östergren-böcker i knät varje dag om jag vill. Men det vill jag inte för det är typ 40 grader varmt ute och Klas Östergren kan vara rätt tråkig. (Jag läser Gentlemen och den har inte kommit igång ännu).

I slutet av juli ska vi till Kebnekaise. Jag är ganska (mycket) exalterad och Andreas har lånat böcker om fjällvandring på biblioteket. Vi ska åka liggvagn (bara det!) till Kiruna och ta dagsturer från fjällstationen i Kebnekaise för än så länge har vi inget tält. Det kommer förmodligen kosta mer än en charter till Grekland, men det är värt. Jag vill inte till något varmare än Göteborg och som granne med en motorväg är jag glad att komma till ett ställe där man måste gå till fots för att komma nånstans.
Dessutom vill jag se glaciärerna i Tarfala innan de försvinner. Jag menar med tanke på G8-mötet och vad som inte bestäms där lär de väl snart vara borta. Hu.

kalasflytt

Igår var jag på kalas hos Nina. Hon fyllde 24 år och nästan alla kakor var veganska och nötfria. Inte för att jag bekymrade mig om någotdera men ändå. Jag satt på golvet större delen av tiden, på en stor röd kudde, och kakfat passerade mig med jämna mellanrum som jag åt ifrån. Till slut blev jag helt sockerstirrig och rastlös och kunde inte sitta still. Då gick vi och kollade på Idas och Pers nya lägenhet, i huslängan mitt emot. Där var förstås inga möbler, men Ida sprang uppspelt före och förklarade hur allting skulle stå.
"Och här ska vi har Pers mormors fåtölj, och mina bokhyllor, och en lampa, och det är så bra att det är persienner, och vänta här ska ni få se..."
Det var en fin lägenhet med uteplats. Värsta radhuset. De kommer behöva köpa utemöbler och grill nu, och tujaplantor som de kan frisera med häcksax.
Det bästa var att den förre lägenhetsinnehavaren (tydligen en medelålders, lite Elvis-liknande man med mycket pomada i håret) hade lämnat kvar glittrigt hyllpapper i olika färger i flera av köksskåpen och garderoberna. Ett av köksskåpen glittrade som en diskoboll när man öppnade det. Och så fanns det jättemånga garderober och en klädkammare. Klädkammare är det bästa, jag önskar vi hade en. Vi har knappt något förvaringsutrymme över huvudtaget, förutom två fjuttiga garderober och ett förråd i källaren.
De som bor under oss har det nog bättre på den fronten. Jag kikade in lite snabbt hos dem igår när de höll på att flytta. Deras lägenhet är äldre och de hade ett stort åbäkigt grått proppskåp i hallen. De har säkert massor av garderober med gamla fina nyckelhålsdörrar och inga tråkiga laminatluckor i köket.
De tog med sig sin tvättmaskin. Det tyckte jag var lustigt, för det har jag inte tänkt på att man kan göra. Men det är klart man kan, lite omständigare än annat möblemang kanske.
Jag hoppas de nya som flyttar in inte har någon tvättmaskin, för då kommer inte vårt golv vibrera lika mycket. Jag hoppas också att det inte är personer med förkärlek för att ställa cyklar och kartonger i trapphuset.
Jaja. Vilka det än är kommer vi nog inte se så mycket av dem ändå. Jag kan i princip räkna antalet gånger jag träffat grannar i trapphuset under det här året vi bott här på handens fingrar. Jag misstänker nästan att det här är ett sånt här hus där folk kikar i titthålet innan de går ut. Eller så går de aldrig ut. Sitter inne och centrifugerar så kristallglasen vibrerar i lägenheten ovanför.
Vem vet egentligen?