hasse och hatte

i måndags när jag var på väg in i transithallen på landvetter såg jag hasse alfredsson. han hade snövitt hår och röd halsduk och såg lite trött ut, sådär som äldre personer kan göra när de kommer in i en stor hall med massa tv-monitorer och alldeles för högt i tak. hans näsa var lite röd, som om han hade frusit (men det var varmt ute). han var ackompanjerad av en mycket stilig kvinna, yngre än honom, som skulle kunna varit hans dotter, men jag vet inte om han har någon så det kan lika gärna varit nån pressmänniska. nåväl. jag gick förbi. vi hade bytt om och var lite sena till avdelningen. lisa höll på att prata om sitt ex, att han började ha oskyddat sex med massa andra personer en vecka efter de hade gjort slut och nu kanske hon fått nån sjukdom bara för det. jag bara hummade, kunde inte lyssna riktigt, kollade mest på honom.
hasse alfredsson! jag hade lust att springa fram och säga nåt. vad som helst, "du är bäst. du får aldrig dö" typ. äh jag vet inte. han har varit min idol sen jag var liten, hela livet har jag tänkt att om jag inte får träffa honom nångång skulle det kännas sorgligt. han är nog den enda kändis jag riktigt velat träffa. men vad skulle jag säga till honom egentligen? jag hade en blå pikétröja med kaffefläckar och ett smutsigt svart förkläde. ÄPPELKRIGET ÄR MIN FAVORITFILM! JAG HAR SETT VARENDA AB SVENSKA ORD-REVY SVT NÅNSIN VISAT!
äh jag suger på sånt där. jag gillar inte att visa kändisar att jag känner igen dem. låt dem vara ifred, vafan. men ibland önskar jag att jag kunde.
som när hatte furuhagen kom och handlade av mig en gång på arlanda. han och hans fru åkte nån slags pensionärsresa till estland. båda två var väldigt vänliga, hon bar brickan och han betalade. jag visade sockret och servetterna och hela tiden ville jag få in nånstans att jag kände igen honom, att pappa och jag haft "jag tar befälet, jag har ju DAMbyxor" som internskämt i flera år, ända sen pappa hyrde "att angöra en brygga" och tvingade mig att titta på den.
men det gick inte. jag lyckades inte. när jag sen skulle plocka borden bredvid där de satt tappade jag en servett på golvet och han plockade upp den och jag ville bara säga "tack! du förresten: DAMBYXOR!" men jag sa "tack vad snällt" men inget mer och nu får han aldrig veta att walter är min favvokaraktär i den filmen just för det där med dambyxorna.
fan. fanfanfan.

vår och en lördag på IKEA

Det Händer Inte

på dagarna när jag är ledig vet jag inte vad jag ska göra.
det är som att röra sig i trögflytande vätska, allt tar tid och ingenting blir av. om jag tänker att jag ska gå ner på stan vid tio på förmiddagen kanske jag kommer iväg först vid halv fem på eftermiddagen, om jag ens orkar. jag har nästan blivit rädd för stan, jag vet inte vart jag ska ta vägen och så hamnar jag i nordstan för nåt meningslöst tittande och jag hatar ju nordstan, det är alltid folk som försöker sälja saker till mig eller få mig med i deras organisationer. och överallt är det människor, man kan aldrig bara gå rakt fram.
jag väntar bara på att nåt ska hända. på att vi ska flytta från den här lägenheten och att saker ska bli bättre och varmare. på att plugga istället för att jobba. det här är bara dötid, jag kommer inte minnas den.
jag läser men det känns meningslöst. jag försöker inbilla mig att det är nyttigt för mig men det känns inte. det känns bara som om jag ursäktar att jag sitter hemma och inte gör något. jag vill vara med i en bokcirkel, jag har aldrig varit det någon gång och kanske det skulle kännas bättre då.
jag har aldrig varit rädd för att vara ensam men just nu är det som om varje stund jag inte har ett direkt mål (tex. gå till tandläkaren, fika med lisa) är meningslös. kanske är det för att jag helt plötsligt saknar människor omkring mig. all tid jag inte jobbar går ut på att tänka ut saker att ta mig för på dagarna så jag inte drabbas av panik. jag får ganska lätt panik nu för tiden. det räcker med ett illa formulerat sms.
jag vet inte hur jag ska komma ur det här.
skaffa mig intressen kanske men jag vet inte hur man gör.
jag känner för att gräva ner mig i nåt bara för Sakens Skull. bli uppslukad och slippa tänka så mycket på andra onödigheter.
det verkar inte hända.
jag väntar men det händer inte.

ina mobil

Det är så här det är att bli vuxen va? Vi kommer inte kunna ses utan en massa killar och sen barn och sen DÖR vi! Bästa tiden var på lion, men det fattade man inte utan slösade en massa tid på att jaga killar. Skit oxå!


meddelande från ina.
lion var den tiden vi fikade varje dag. på lion alltså. hon drack svart kaffe och jag drack en alldeles för svag latte med rätt mycket socker i.
jag hällde jämt i för mycket och sa "ojdå".
åh jaa det VAR tider.
man fick röka inomhus.
inte för att jag gjorde det men...
ina gjorde ju det.
åh min bästis.
vi ses inte så ofta numera.
sist jag pratade med henne i enrum var 5 minuter utanför katalin i fredags medan hon rökte en cigarett.
en ciggs pratstund.
inte mycket för kvinnan i mitt liv.
så kan det väl inte förbli?

idag!

idag vaknade jag kvart över sju och solen lyste genom persiennerna. andreas sov så jag kollade på honom. jag har typ aldrig sett honom sova förut, han vaknar alltid innan mig. han har roliga ryckningar i ansiktet när han sover, hans haka liksom rör sig upp och ner, jag tror knappast han kan göra det i vaket tillstånd, nåväl, klockan åtta vaknade han för då ringde klockan, då hade jag kollat på honom i 45 minuter och funderat flera gånger på att gå upp och äta frukost. men jag väntade på honom.
sen gick vi upp, fast det tog lite tid.
han duschade och var tillbaka innan jag ens hunnit göra kaffe.
jag gjorde gröt och vi pratade om blodgrupper. andreas har en blodgrupp som bara 1% av sveriges befolkning har, AB-.
det var därför blodcentralen var så ivriga att ringa till honom så fort de fått hans provsvar, han är en "mycket speciell pojke".
jag var tvungen att rita ett korsningsschema för att ta reda på huruvida andreas kan få barn som har samma blodgrupp. jag kom fram till att det enda sättet är att han parar sig med en annan med AB-. det gjorde mig lite ledsen, jag har A+.
andreas sa att blodgrupp inte är så viktigt.
sen läste vi tidningen som jag inte tyckte var så vidare intressant just idag (jag är olika mottaglig för nyheter olika dagar) och sen upptäckte andreas att klockan var mycket och han måste rusa. jag packade ner träningsgrejer till mig själv medan han sprang omkring som en skållad råtta och letade efter olika grejer han glömt.
sen satt jag vid datorn ett tag och lyssnade på velvet underground, sen gick jag och tränade.
jag hade någon konstig åkomma hela morgonen, så fort jag böjde upp huvudet igen efter att jag haft det nedböjt (tex efter jag hade knytit skorna) blev jag yr och höll nästan på att ramla omkull. jag funderade på om det kunde vara den där yrseln de pratade om på fråga doktorn igår, som berodde på att "balanskristaller" i innerörat råkat lossna och flöt runt inne i hörselgången och gjorde att man fick en konstig upp och ner-uppfattning om allting.
jag vågade inte göra ryggmaskinen på gymet bara för detta.
när jag kom till gymet var det en kvinna därinne som hade sin son med sig. hon satt på en motionscykel och han sprang runt en massa och lekte på en trappmaskin. han var kanske 7 år. jag blev först förvånad för jag har aldrig sett ett barn på ett gym förut (det brukar vara 16-årsgräns i träningslokaler av säkerhetsskäl), sedan irriterad för att mamman lät honom springa hur han ville.
jag avskyr när folk inte har koll på sina barn när de uppenbart stör andra.
pojken började springa på ett löpband och ökade hela tiden farten, det såg helt vådligt ut, jag fattade att han skulle ramla redan när han gick upp där, han hade bara strumpor på sig.
sen ramlade han och for bakåt in i väggen. en kvinna på bandet bredvid ropade till, jag väntade mig ett stortjut från killen men han sa ingenting. han gjorde väl inte illa sig. mamman bara skrattade. jag blev superirriterad. som tur var gick de ganska snart därifrån.
jag tränade en dryg timme och var hela tiden orolig för den där yrseln.
sen gick jag hem och tänkte på hur gruset knastrade under fotsulorna och att hela min hemväg i princip bestod av trappor.
när jag kom hem visste jag inte vad jag skulle göra, så jag satte mig vid datorn och spelade betapet. förlorade såklart.
när spelet var nästan klart ringde de från jobbet och undrade om jag kunde hoppa in i eftermiddag. carina hade fått magsjuka.
jag sa att jag skulle tänka en stund fast egentligen hade jag ju inte ett dugg för mig.
sen sa jag att jag skulle komma så fort jag kunde.
det tog ungefär en timme. jag var jättehungrig och fick äta lunch med en gång.
diskmaskinen var trasig också, en reparatörkille med fräknar i ansiktet satt i diskrummet hela eftermiddagen och pratade ömsom med sig själv ömsom i sin mobil med en kollega.
en säkring hade gått och dragit med sig båda kretskorten. det var "kört".
jaha.
vi fick diska i loungen. det gick bra för det var inte så mycket att göra.
stängde tidigt, vid åtta, liten kassa.
åkte hem med niobussen, det duggade.
imorgon ska jag jobba igen.
sen firar vi påsk i uppsala.
ja eller vi åker till uppsala i alla fall.
hejdå.

love hurts!

när jag gick hem från bussen lyssnade jag på "mountain angel" med dolly parton. det är en väldigt sorglig sång om en flicka som är sina föräldrars stolthet, duktig i allt hon tar sig för och hela byns ängel, tills hon en dag blir kär i en man hon släpper allt för. och hon ger sig till honom fullständigt, hon drömmer om att bli hans hustru och bära hans barn, ingen annan hon någonsin älskat spelar någon roll. men han sårar henne såklart. lämnar henne. lift's her high, drops her low. (dolly sjunger om honom som djävulen). tjejen blir galen. hon kan inte älska någon annan mer. hennes föräldrar dör av sorg, deras dotters öde är för svårt. hon blir ensam och fullständigt olycklig, till slut vansinnig. hon bosätter sig uppe på berget där hon tittar ner på det liv hon förut levt, väntandes på honom. hon var ängeln men nu är hon galningen, häxan. de säger att hon är besatt. låten är nästan sju minuter lång.
den fick mig att tänka på en annan låt, av maná, "el muelle de san blas". den handlar också om en kvinna som älskar sig galen. varje dag står hon på bryggan (el muelle) vid havet och väntar på sin älskade, som har åkt iväg med en båt. men han kommer aldrig tillbaka och åren går. varje dag står hon där och väntar. hennes hår växer och hennes kläder är slitna, hon har samma klänning på sig som när han åkte, blicken är tom. de börjar kalla henne "la loca de san blas", galningen, och en eftermiddag i april försöker de flytta på henne, ta bort henne från bryggan. men det går inte, hon har växt fast. havet har tagit henne.
vilken i SIN tur fick mig att tänka på en bit spansk historia: "juana la loca", dottern till det mycket taktiska äktenskapet isabel av castilien och ferdinand av aragonien. hon som ärvde ett imperium bestående av nuvarande spanien, portugal, italien, sicilien, nordafrika och ett antal sydamerikanska kolonier, men som slängde bort det på en man lite löjligt kallad "felipe el hermoso" pga hans omtalade skönhet. det var ett arrangerat äktenskap men lyckat ändå, bruden var mycket lycklig och kär, trots att hon fick flytta från det soliga spanien till en kall borg i tyskland. de får några avkommor och allt är frid och fröjd, då juana får reda på att felipe träffar andra på sidan av. det blir bärsärkargång i borgen. juana vill inte dela sin fagre make med andra. hon är så svartsjuk att hon glömmer allt annat, till och med sina barn. historien slutar med att felipe blir sjuk och dör i någon ganska trivial sjukdom som förmodligen skulle kunnat avhjälpas med ipren, men som var livshotande på den tiden, och juana får sitt nickname, "la loca", för att hon blir en fullfjädrad maniac. hon håller likvaka i nån månad eller så och lämnar inte sin makes sida, när hon till slut ändå är tvungen att slita sig därifrån bestämmer hon sig för att felipe inte får begravas, han ska ligga i sin kista och följa henne vart hon än går. vid längre resor har har hon förutom mat och andra förnödenheter också med sig sin döde makes lik. varje dag måste hon öppna kistan och titta så att han verkligen ligger där och att ingen har rört honom. till slut bestämmer man att juana inte är kapabel att styra imperiet. hon blir avsagd sin titel som regent och den lämnas istället att växa i till hennes son carlos som bara är 16 år. juana låses in i ett torn och där sitter hon sedan i 60 år. ingen gråter när hon dör.


vad säger man? hade dom här tre varit på ricki lake hade hela publiken bara skrikit "GET OVER IT! HE'S SO NOT WORTH IT!"

roots

lägga ut många bilder i följd på blogger och få det att se snyggt ut är ungefär som att göra hemsidor i word. det kanske går efter hundrafemtonde försöket. men förmodligen inte. och nåt humör har du inte kvar efter det.
två från i lördags kan jag väl med. men inte fler!
fan man ska koda själv egentligen. men orka.

idag har vi tvättat. det blev inte torrt, så nu tjänar det mesta i vår lägenhet som torkställning.
något annat har jag inte för mig. jag funderar på att börja läsa "blonde" av joyce carol oates, som jag fick i present av ina när jag fyllde år, men jag har inte riktigt klurat ut hur jag ska börja. var ska jag sitta utan att få blåmärken? det är nämligen ingen pocketupplaga det här, utan the real thing, så som en bok egentligen ska vara men som ingen nutidsmänniska klarar av att hantera. jag har bara två andra böcker i samma tjocklek som inte är någon form av lexikon; "det tredje rikets uppgång och fall" av william l shirer och "svensk historia" av alf henriksson. jag har inte läst någon av dem. vi får se hur det går med blonde.

i lördags åkte vi till andreas föräldrar i skara. på vägen från falköping svängde vi förbi hornborgarsjön, drack kaffe och kollade på fågelskådare. vi såg några tranor också, de dansade till och med.
jag har (till min fars stora förtret) aldrig funnit fåglar speciellt intressanta, men nu kunde till och med jag se en viss charm i dem. att titta på fåglar på ett sådant ställe som hornborgarsjön, där de finns i hundratal, och man var man än vänder kikaren ser dem äta, simma, flyga, flaxa och allt annat fågelgöra, det kan vara ganska trevligt. så länge jag slipper stå mitt bland dem så.
inte för att jag tänker börja kryssa nu, men jag funderade faktiskt på att köpa en fågelplansch när emil och jag var på naturhistoriska muséet. back to the roots.