oroen

imorse knep mig skräcken.
egentligen började det väl redan igår, när vi pratade i telefon. vi var så trötta. och när vi la på somnade jag. men när jag vaknade idag var det en tanke jag hade i huvudet:
tänk om det inte funkar!
jag tvivlar inte på att vi vill vara med varann, men att gå från 60 mils avstånd till en lägenhet på 30 kvm, det kan bli tufft.
och för första gången känns det läskigt på riktigt. inte sådär "det är ju lite läskigt, hihi"-läskigt, utan LÄSKIGT.
det känns som om jag ska börja gråta faktiskt.

och idag ska jag jobba till 01.30. jag börjar klockan 13. jag vill inte jobba på nån flygplats mer efter det här. jag vill ha ett jobb med humana arbetstider.

den här jävla oron! jag önskar jag kunde härleda den till något! men helt plötsligt bara finns den, gnager och snörper åt. det känns som på mellanstadiet nästan. när jag började gråta för att min gympalärare sa till mig om något, det var inte på nåt elakt sätt, men det var ändå en tillsägelse, och jag började gråta. jag grät för många sådana saker, jätteofta. kanske borde någon ha känt att något inte stämmer, det måste finnas något underliggande problem, såhär känsliga är inte barn. eller är de det? jag har fått höra så många gånger att jag är känslig, tro fan att jag är det nu. jag går omkring med klumpar i halsen hela dagarna, för minsta lilla tror jag det ska bryta ut. jag är 22 år och ville springa ut och gråta och skrika i korridoren när jag fick tillbaka mitt matteprov som "bara" var godkänt.
för varje liten sak som händer tänker jag "en gång till och jag dör".
tydligen gör jag inte det.
men inte fan är det normalt heller.