det går ut på att Lida

Slutligen har tristessen kommit ifatt mig. Jag känner mig som den deppiga roboten Marvin i Liftarens guide till Galaxen, går och frågar mig själv ”What’s the point?”. Varför göra nåt annat än kolla på OS (som förresten inte bättrar på humöret) och försöka slå Fredrics rekord i Tetris Friends? (över 11000 poäng på två minuter, hur många år kan det ta?) Jag får fortfarande inte springa för såren hade inte läkt ordentligt och för att inte bli knäpp gick jag och köpte ett träningskort på Friskis & Svettis och lyfte vikter i en timme. Skulle ju inte köpa nåt gymkort den här terminen för att spara pengar.
Well, se vad lite tvångsstillasittande kan göra med motivationen. Fast egentligen visste jag att det skulle gå så. Jag måste träna på höstarna annars blir jag depressiv och löpträning räcker inte. Styrketräning is the shit. Jag har hittills inte lyckats övertyga en enda annan människa om det.
Alla jag känner hatar att gå på gym, och jag förstår inte varför. För mig är det som meditation nästan. Fast jag tränar å andra sidan nästan aldrig på maskiner och inte efter nåt speciellt program och så försöker jag vara där så tidigt som möjligt på dagen så jag matchar med tanterna på sjukgymnastiken. Det får inte vara för trångt, då kan jag inte koncentrera mig.

Det är roligt med OS för man får se massa sport som man aldrig ser annars. Rodd, paddling, fäktning och tyngdlyftning gillar jag. Och alla kufar som kommer fram! Som killen som tog silver i cyklingen, han som sa att det gick ut på att lida. ”Efter hundra meter har jag mjölksyra, sen är det bara att stå ut 4 mil till” typ. Gillar attityden. Älskar minen på målfotot.

ritning

Jag har börjat rita med färgpennor. Sist jag gjorde det var kanske i 12-årsåldern så motiven blir mest som då - blommor, hus, träd, äpplen. Utvecklingen har stått still. Men för första gången på länge är det roligt och inte så ångestfyllt att rita. Det ser ut som det alltid gjort för mig, jag har otroligt svårt att göra raka streck och runda cirklar och jag vill gärna färglägga pappret ända ut i kanterna. Varför är det mindre ångest att teckna med färgpennor än med blyerts? Kanske för att färgpennor är lite barnsligt, det behöver inte bli perfekt. Bara blyerts är liksom TECKNING, en konstart, och jag får genast prestationsångest. Så löjligt, det är ju bara jag som tittar på teckningarna ändå.
Jag vill gå en teckningskurs för att avdramatisera det hela men det kostar ju flera tusen spänn, så kanske får jag gå vägen genom färgpennorna.

operation blandband

Jag har blivit opererad. De har skurit i mitt ben och sytt i mig och jag gillar inte alls tanken. I förrgår var jag lite hög på smärtstillande. När jag vaknat, börjat tänka klara tankar och kunde åka hem satt jag mest framför tv:n med mitt bandagerade ben och tittade på ”Ellen” och asgarvade. Tror knappast det skulle hänt om jag inte varit under substanspåverkan. Det var så konstigt att bli nersövd, jag har aldrig varit med om det förut. Känslan innan att veta att snart kommer man somna och när man vaknar har flera timmar gått och de har skurit i en, stoppat ner slangar i ens hals och satt elektroder på ens bröstkorg, det var konstigt. När jag vaknade hade jag ont i ljumsken och en konstig smak i munnen. Fick reda på att allt hade gått bra och min puls var 48. Blev sjukt nöjd, somnade om.

Idag har jag ätit värktabletter och det är nästan som vanligt. Fast bandagen ser äckliga ut och jag har blå strimmor på benen. Det är lite jobbigt att gå ut så jag har mycket fritid. Vill nån ha ett blandband kanske? Skriv i så fall: annankarin@spray.se