pinga

en kille i sextonårsåldern gick framför mig från spårvagnen och uppför backen. man såg hans stjärtskåra innanför kalsongerna. han gick jättekonstigt också, med armarna rätt ut från kroppen, typ som om han hade träningsvärk.
ett tantgäng skrattade och pekade. "har nån en enkrona?!" jag kunde inte låta bli att flina lite för mig själv. fräcka tanter. jag gick bakom stjärtkillen uppför halva backen ungefär. han iddes inte dra upp jeansen. det var några sådana där twistade och hängiga, kanske levi's. sen hade han en munktröja med tribemönster och truckerkeps. irriterande nog var hans rumpa i ögonhöjd ungefär hela tiden eftersom det var uppförsbacke och han gick framför. snyggt var det inte.
byxor som inte sitter uppe är i regel ganska fult. det finns en tjej i uppsala jag har irriterat mig på i cirka två år nu som brukade sitta på samma fik som ina och jag. varje dag med supertighta byxor, typ cheap monday, nere på halva låren, UNDER rumpan, åtdragna med ett skärp och med ett långt linne så man inte skulle se röven på henne. men det gjorde man ändå eftersom linnet åkte upp hela tiden och blottade ett par storrutiga herrkalsonger. det såg verkligen extremt löjligt ut och ina gnällde jämt om att man skulle gå fram och lyfta henne i linningen så hon ramlade i brallorna lite bättre. jag undrar ibland om hon köper jeans som är för små i midjan och bara går runt låren. det skulle ju kunna vara så.

jag har jobbat idag igen. sjätte dagen i rad. jag trodde det skulle bli hemskt men det var ok, trots att victoria hela dagen har gått och pratat om att hon vill pinga. hon har träffat en kille som inte vill det och därför är hon irriterad. killen vill bara "umgås", inte pinga. hon försökte fråga patrik vad det kan bero på eftersom han också är man. patrik sa ungefär:
"han kanske tror att du är en normal tjej som vill "umgås" ibland, och inte bara "pinga" OCH VAR I HELVETE HAR DU FÅTT DET DÄR ORDET IFRÅN?"
jag undrar också. idka samlag heter det.

jag hade ordet. på riktigt.

den senaste veckan har det pågått ett krig på mitt jobb. det är jag mot alla andra och det utspelar sig mestadels i mitt huvud. jag hatar dem! eller det gör jag inte. men de står i vägen. och de gnäller och pratar skit och ger pikar. och de kör med mig. jag hatar att bli körd med och jag är jävligt känslig just nu. jag vet inte varför, det kanske bara är att jag haft mens eller nåt men jag blev på riktigt skittjurig när andreas (för tredje gången sen vi köpte spelet) spöade mig i alfapet igår. det varade i och för sig inte länge men ändå, jag brukar aldrig bli sur över att förlora i spel. och idag, när jag lagom till lunchen var slut jobbat upp ett skapligt humör (om blickar kunde döda skulle det inte finnas en jävla las palmas-resenär kvar i hela sydsverige, alla hade dött imorse) kom min chef och tittade surt på mig och sa att det var "under all kritik" (med tillagt litet kraxigt skratt) att jag hade en brun kofta på mig när jag jobbade.
"jag har sprungit in och ut i frysen" sa jag.
"mhm" sa hon "men det är verkligen inte okej med en brun. vi har beställt koftor, du är ju egentligen bara extra, men om du fryser kan du få en svart av mig. ta av dig den där är du snäll."
det var inget otrevligt samtal men när hon gått kände jag bara för att skrika högt och kasta frysta bullar i golvet. jag kände mig som ett barn.
"VARFÖR FÅR VICTORIA HA EN BRUN KOFTA MEN INTE JAG?" ville jag skrika. "VARFÖR FÅR PATRIK HA RIBBSTICKADE TRÖJOR OCH JEANS NÄR HAN STÅR I KASSAN?! OM JAG HADE DET SKULLE DU SKÄLLA PÅ MIG HELA TIDEN! ORÄTTVIST!!!"

arbetsplatser är lite som dagis, det är bara lite större människor. vissa gillar varann och andra kan inte ha samma arbetstider över huvud taget. jag gillar bara de som inte är där så ofta, de hinner man aldrig störa sig på. plus att jag respekterar dem för att de har ett liv på sidan av, det måste ju betyda att de är snäppet intressantare än vi som är där jämt?
jag längtar efter att plugga, fast jag vet ångesten som kommer med det också. då har man det hängande över sig jämt, kan aldrig göra något annat än att plugga med gott samvete.
jobbet kan jag åtminstone släppa hyfsat. vi får se hur det blir i sommar. är det som på arlanda kanske jag dör.

vi fick förresten lägenheten, skrev kontrakt igår.
det känns smått overkligt och jag kan inte fatta det riktigt än.
en lägenhet vi får bo i flera år framöver! med bara våra möbler och tallrikar i! med dusch så man slipper gå ner i källaren och träffa folk man inte känner när man har badrock på sig!
fantastiskt!
1 maj blir det. jojo.

utsikter

i torsdags var vi och kollade på en lägenhet i kallebäck. vi fick erbjudande om visning via boplats i onsdags, vilket kändes helt orimligt, eftersom massor av folk jag träffat sen jag flyttade hit har sökt lägenhet på boplats i två år utan resultat. både andreas och jag blev så uppspelta att vi knappt visste vad vi skulle ta oss till. jag ringde till tjejen som bor i den och i torsdags fick vi komma på visning. det är en vindslägenhet på 41 kvm, två rum och kök, och lustigt nog kändes den faktiskt inte liten. sovrummet var ju litet iofs, men det hade snedtak, så vem bryr sig. och köket var jättefint och vardagsrummet sjukt fint med ett enormt fönster och fransk balkong och jag kände lite att om jag inte får bo här så DÖR jag.
när vi kollat klart och var på väg därifrån var vi helt tysta en lång stund tills andreas sa:
"vi tackar ja va?"
två andra hade varit och tittat på den, och jag kan väl aldrig tro att någon är så dum att de tackar nej. det skulle vara om de tyckte den var för dyr då, för utsikt och takfönster får man ju betala för.
om vi får den kommer jag vara en av de här äckliga människorna som jag alltid varit grön av avund på.
"hej jag har precis flyttat till stan, nämen OJ vad var det där jag snubblade på? ett förstahandskontrakt i vindslägenhet? oops!"
jag hatar dem, men åh vad fint det vore att få vara sån för en gångs skull.

mormor, morfar och jag plockar bär, sommar 1986

i helgen har det varit mycket barndom.
min familj är sådan, att så fort det finns anledning att prata om det som varit, så gör man det. en bra anledning brukar vara att någon fyller år. den här gången var det jag som fyllde år, därför har vi pratat om mig. mest om 12 mars för 23 år sedan, hur min pappa åkte stan runt och lånade ihop barnkläder, skötbord och barnvagn, eftersom min mamma var helt övertygad om att det inte skulle bli någon bebis, hur min pappa dansade hem på små moln från sjukhuset på kvällen, jag kan det utantill vid det här laget, jag tror till och med jag har det nedskrivet. jaja, ens födsel kan man inte reflektera särskilt mycket över, och vad skulle det vara att minnas egentligen, men sen, det som kom efteråt.
barndomen gör mig av någon anledning sorgsen. min är väldokumenterad, det finns hundratals bilder på när jag äter glass, när jag är tjurig på ålandsbåten, när jag ska på kalas och har en liljekonvaljebukett inslagen i köksfolie med mig, när jag är uppsvullen i ansiktet av myggbett, och mycket mycket annat.
jag var blond, jag hade lugg över hela huvudet (som min mamma klippte), och kläder från polarn&pyret. jag tyckte om saltkråkan och björnes magasin, och när min mamma bakade toscakaka, bara för att få äta klegget ovanpå.
men alla de här sakerna, sa jag till andreas igår när vi pratade om hur det ibland känns som att stå framför en djup avgrund, alla de där sakerna som man tyckte var stora och viktiga då, de är egentligen små, och de känns inte mer. ingenting känns på samma sätt som när man var barn.
jag kommer ihåg dagen jag upptäckte att jag inte kunde leka längre.
jag hade dockor, gosedjur och prydnadsfigurer av olika form och storlek på en byrå i mitt rum, och ibland när jag hade tråkigt brukade jag leka med hela mitt rum samtidigt. de på byrån var en grupp för sig, och de hade svårigheter att komma ner, lekarna handlade alltid om hur de tog sig bort från byrån på ett eller annat vis. sedan fanns det barbiedockorna, de var lite snobbiga och fina och gillade inte riktigt att umgås med de andra. de såg ner på legodjuren för att de var kantiga och stela och inte kunde röra sig så bra (det kunde ju inte barbiesarna heller!). ibland kunde någon barbie komma över till de på byrån, men det var ganska sällan och bara om de hittade ett flygplan att åka dit med.
jag började ofta leka på byrån i alla fall (hur minns jag inte, för vilka vuxna vet hur man leker?), sedan kom de andra med efter hand.
men en dag kunde jag inte. det kom inte naturligt längre, och jag visste att det var början till slutet. innan dess hade jag kunnat leka med allt, med julsakerna i granen, med pinnar och stenar på mina morföräldrars grusgång. prydnadssakerna på byrån blev prydnadssaker, och ingenting mer.
det är tråkigt, men jag kan inte säga att jag saknar det heller eftersom jag knappt minns känslan.
eller jo jag saknar det. jag har inget som gör mig så uppfylld att jag glömmer bort att äta. förut fanns det hur många grejer som helst, lego, sandlådor, en låda full med klippdockor.
jag kanske bara saknar intressen.
nåja jag läser åtminstone.
och idag köpte jag ett träningskort.

mode alt crtl

när jag åker hem till uppsala i helgen ska ina och jag gå på gasque. gasque är en sittning som nationerna ordnar. det var länge sedan jag var på en sådan och jag har inte varit alltför exalterad över det, det var mest för inas skull jag tackade ja. därför blev jag ganska förvånad när jag upptäckte att det totalt har stigit mig åt huvudet. igår började jag nästan gråta för att jag inte hittade någonting att ha på mig. jag har sprungit omkring i varenda affär i hela fruktansvärda nordstan bara för detta. och fast jag lovat mig själv att inte göra av med pengar har jag köpt skor, kjol, linne, armband, ja, en hel outfit.
mitt problem är alltid att jag inte vet hur jag vill se ut när jag ska klä upp mig. jag vill vara allt på samma gång. vårtrendig men samtidigt retro. ungdomlig men gärna stram och lite småtantig. och man får ju inte försöka för mycket heller. stil ska ju komma NATURLIGT.
men modet just nu förvirrar mig. det är cowboystövlar och mockaväskor med fransar blandat med arméjackor à la karl XII och zigenarkjolar med pärlor och paljetter och flätade skärp, samtidigt som 90-talsmodet kommer tillbaka, stora hängiga tröjor, västar, och halsband långt ner på magen. jag kommer ihåg kvinnorna i mammas feminatidningar, med bylsiga bomullströjor med breda ränder i vitt och gult, höga vita stuprörsjeans och pagefrisyrer. jag är inte säker på att jag gillar det, men jag antar att jag kommer tåga med jag också.
skorna jag köpte idag har spetsig tå. ida säger att det är skillnaden mellan henne och mig. eller snarare brukar hon uttrycka det som "anna-karin är min vän. TROTS att hon har spetsiga skor."
mmm jag har väst också. och stuprörsjeans.

vad man gör

jag är ledig i helgen och jag tänker lyssna på martha wainwright och dricka kaffe med gott samvete.
jag borde upplysa pappa om att jag gillar hennes skiva för då kommer han bli lycklig över att både idoler och fans går i generationer (han lyssnar både på loudon wainwright och kate & anna mcgarrigle).
på söndag ska andreas och jag till ikea. vi behöver "nåt att lägga viktiga grejer i", typ försäkringsbrev och där det står hur man aktiverar sitt mecenatkort innan man tappar bort det. eventuellt en badrumsmatta också för jag fryser om fötterna jämt.
det känns väldigt sambo att åka till ikea.
andreas igår:
"anna-karin, är du min sambo?"
"nej"
"bra."
sambo luktar sofftyg från hemtex och kakla badrummet själv. vi är inte såna. inte än i alla fall. men igår städade vi faktiskt. det tog väldigt lång tid men det blev klart till slut. andreas letade upp en duk som jag la på soffbordet. den är skrynklig men vi har ingenting strykt här så det gör inget.
när vi åt lunch på jobbet häromdagen frågade en skiftledare vad jag gör på dagarna nu när jag flyttat hit och har så mycket ledig tid.
jag blev ganska ställd och började räkna upp saker.
"jag brukar läsa... igår satte jag in foton i ett album.."
det lät jättebanalt och hon tittade på mig som om mitt liv var meningslöst. det var uppenbarligen synd om mig. men vad gör folk då? de pysslar, sitter vid datorn.. dricker kaffe och går ut med soporna. ringer samtal till myndigheter. har de något speciellt fritidsintresse utövar de väl det. sorterar frimärken eller fotograferar.
heter man andreas bakar man chokladsnitt som man äter om man heter anna-karin. ibland träffar man vänner och fikar eller går ut och tar en öl. men eftersom jag inte har så många vänner i göteborg ännu blir det inte så mycket sånt. då får jag ringa folk istället. och skriva brev. skriver brev gör jag ibland.
och ikväll ska vi äta sushi. det är ju fredag.