angst

Usch jag hade sån jävla ångest imorse, bara för att jag skulle cykla till jobbet.
Jag trodde jag skulle börja gråta.
Bara för att jag varit ledig nästan hela juni och ska börja jobba NÄSTAN HELTID nu och Andreas kommer åka bort över helgen och jag kommer spendera dagarna stående i en gul t-shirt och säga "och din pin-kod tack" tvåhundra gånger, och kvällarna i mjukisbyxor framför tv:n och kolla på tråkiga mordserier på femman, utan att prata med en enda vettig människa.
Visst är det löjligt?
Jag skrev ett jättegnälligt mail till pappa om hur synd det är om mig men sen raderade jag alltihop och skrev att det var ok, för jag är ändå inte den som har spenderat de senaste trettio åren på ett lagergolv.
Jag förstår bara inte hur man står ut att jobba där jämt.
Det har jag aldrig förstått med ett enda jobb jag haft.
Ändå hör jag aldrig nån annan gnälla.
Det är bara jag.
Men det är inte så att jag inte VILL jobba. Jag måste ju ha pengar och när jag väl är där är det för det mesta ok. Eller vafan, det ÄR ok. Det är det mest ok jobb jag haft kanske.
Ändå hyperventilerade jag när cyklade imorse.
Stört.