kalasflytt

Igår var jag på kalas hos Nina. Hon fyllde 24 år och nästan alla kakor var veganska och nötfria. Inte för att jag bekymrade mig om någotdera men ändå. Jag satt på golvet större delen av tiden, på en stor röd kudde, och kakfat passerade mig med jämna mellanrum som jag åt ifrån. Till slut blev jag helt sockerstirrig och rastlös och kunde inte sitta still. Då gick vi och kollade på Idas och Pers nya lägenhet, i huslängan mitt emot. Där var förstås inga möbler, men Ida sprang uppspelt före och förklarade hur allting skulle stå.
"Och här ska vi har Pers mormors fåtölj, och mina bokhyllor, och en lampa, och det är så bra att det är persienner, och vänta här ska ni få se..."
Det var en fin lägenhet med uteplats. Värsta radhuset. De kommer behöva köpa utemöbler och grill nu, och tujaplantor som de kan frisera med häcksax.
Det bästa var att den förre lägenhetsinnehavaren (tydligen en medelålders, lite Elvis-liknande man med mycket pomada i håret) hade lämnat kvar glittrigt hyllpapper i olika färger i flera av köksskåpen och garderoberna. Ett av köksskåpen glittrade som en diskoboll när man öppnade det. Och så fanns det jättemånga garderober och en klädkammare. Klädkammare är det bästa, jag önskar vi hade en. Vi har knappt något förvaringsutrymme över huvudtaget, förutom två fjuttiga garderober och ett förråd i källaren.
De som bor under oss har det nog bättre på den fronten. Jag kikade in lite snabbt hos dem igår när de höll på att flytta. Deras lägenhet är äldre och de hade ett stort åbäkigt grått proppskåp i hallen. De har säkert massor av garderober med gamla fina nyckelhålsdörrar och inga tråkiga laminatluckor i köket.
De tog med sig sin tvättmaskin. Det tyckte jag var lustigt, för det har jag inte tänkt på att man kan göra. Men det är klart man kan, lite omständigare än annat möblemang kanske.
Jag hoppas de nya som flyttar in inte har någon tvättmaskin, för då kommer inte vårt golv vibrera lika mycket. Jag hoppas också att det inte är personer med förkärlek för att ställa cyklar och kartonger i trapphuset.
Jaja. Vilka det än är kommer vi nog inte se så mycket av dem ändå. Jag kan i princip räkna antalet gånger jag träffat grannar i trapphuset under det här året vi bott här på handens fingrar. Jag misstänker nästan att det här är ett sånt här hus där folk kikar i titthålet innan de går ut. Eller så går de aldrig ut. Sitter inne och centrifugerar så kristallglasen vibrerar i lägenheten ovanför.
Vem vet egentligen?