klass klass klass

jag tänker ganska mycket på klass nu. ida har alltid sagt att allt är klass och klass är allt, typ, men jag har inte hållit med. jag har väl sett andra strukturer (kön?), eller kanske inga strukturer alls. jag vet inte. kanske har jag inte tänkt på det eftersom alla mina vänner genom åren alltid varit ungefär likadana. vi har liknande bakgrund och familjekonstellationer, lika mycket pengar att röra oss med, och våra föräldrar har haft vanliga jobb (landstinget osv) med normalmycket i lön. så har det varit och jag har inte tänkt på det.
ingen i det området jag växte upp i hade väl onödigt mycket pengar. ingen var väl fattig heller, folk hade jobb och en bil (ofta en volvo) och två eller tre blonda barn och de klippte gräsmattan varje vecka och höll noga efter sina vinbärsbuskar. och vårstädning och höststädning med tillhörande korvgrillning. och så kräftskiva och julgransplundring såklart, i kvartersgården.
sen flyttade jag till stan och där var alla studenter. alla var beroende av csn, många hade extrajobb men i princip alla hade dåligt med pengar. när man pluggar är man lika på något sätt, alla sitter i samma båt.
och nu. nu bor vi i ett välskött lägenhetsområde med många barnfamiljer och pensionärer. det finns en träffpunkt med boulebana och kolonilotter, och så lekplatser med sandlådor och gungor. det är inget med det, det är ganska trevligt.
men på andra sidan vägen ligger ett av de dyraste, rikaste, och etniskt sett mest homogena områdena i hela göteborg. och varje dag måste jag gå eller cykla genom där för att komma till bussen och se små tioåriga barn i polo sport-pikétröjor, acne-jeans och fred perry-skor som slänger skräp på marken och vet att någon annan kommer plocka upp det åt dem, hela deras liv kommer det vara så, för att deras pappa har tre mercedes och en jaguar som står på uppfarten till deras 4 miljonersvilla med rhododendronbuskar, och jag går förbi där och jag vet inte alls vad jag ska känna, det är en blandning av avsky och avund, de är äckliga, men varför har jag det inte som dem?

jag vet inte alls hur de kommer bli. jag vet inte hur man blir när man får allt redan som liten. jag fruktar att de blir som V. hon är från området jag pratar om och vi har jobbat ihop. jag träffade henne på bussen idag, och hon lyssnar inte. hon pratar om sig själv men hon lyssnar aldrig. hennes pappa har köpt hennes lägenhet, hennes dator och säkert allt annat hon äger eftersom hela hennes fattiga kafélön går till kläder och smink. men allt hon gör är liksom... fulländat. hon kan säga jävligt brutala saker men man känner sig ändå alltid som en tjock ful kossa bredvid henne. även om hon berättar om nån kväll då hon hånglat med femton killar och spytt rakt ner i urringningen känner man sig själv äckligare.
för att man inte har lika snygga kläder.
för att ens hår inte är lika blankt.
för att ens hy inte skiner.
för att man inte har lika rak rygg och samma stora självförtroende.

jag stör mig, mest för att jag låter mig tänka på det så mycket. varför ska jag känna mig sämre än dem? men det ÄR ju så. alla backslick-killar med guldkort på jobbet. de som flinar när de måste visa leg för kortköp, även när det bara är en macka. "jaa än har vi inte lämnat sverige HÖHÖ" har ju varit med förr du vet. man gör deras kaffe och de ser ner på en för de har varit med om bättre.

men.. äh. nej.
nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. jag kanske inte är ett dugg bättre. jag är medelklass och jag har också acne-jeans. jag vill inte heller bo i förorten.
skitsamma.
ida har rätt hur som helst. allt är klass klass klass.