bon

jag har börjat prenumerera på bon. det är väldigt lite min stil men det är den enda tidskrift jag tycker är värd pengarna just nu.
däri var det en intervju med anna ternheim. hon var väldigt snygg på bilderna. fast i bon är iofs alla snygga. men anna ternheim har credd för hon är snygg även i verkligheten. hon handlade av mig en gång på arlanda.
NÅVÄL. i intervjun får man reda på att anna har haft en mycket trygg och stabil uppväxt i sollentuna utanför stockholm. hon har varit i schweiz och gått på stockholms konstskola.
hela hennes tillvaro verkar ha varit och vara mycket ordnad och trygg.
så varför all denna sorgliga musik? undrar intervjuaren. hennes cover av shoreline är så jävla mycket mer ångest än broder daniel. typ alla hennes låtar är så. VARFÖÖÖÖR? har hon en massa inneliggande ångest som bara kommer ut genom musik? hittar hon bara på? har hon en stor sorg hon inte berättar om?

anna ternheim säger att hon är sjukt sentimental. hon har svårt att acceptera uppbrott på olika sätt och att människor faller bort längs vägen. hon kallar sin nästkommande skiva för ett "skilsmässobarn", och genast tänker man att hon har en jobbig separation bakom sig. när det kanske bara handlar om ett naturligt avsked, vad vet jag? är man sentimentalt lagd kan det väl vara så.
jag borde veta, jag är jävligt sentimental. plus att jag är nostalgisk, vilken är den värsta kombinationen.
det betyder att man sitter och gnäller över tider som varit och får för sig att allt var bättre.
allt var fan inte bättre.
men ibland blir jag ledsen och då vet jag inte om det är mig det är fel på eller allt annat.
är jag bara fånigt nostalgisk eller kände vi varann bättre förut?
visst kan man bli ledsen över hur saker utvecklat sig. det får man väl?
jag vill känna människor bättre, åtminstone mina vänner.
jag skickade ett mess till I häromdagen där jag skrev att jag sett birro på landvetter.
jag fick som svar:
"ja marcus birro är en fantastisk författare. hoppas du har det bra. kram I"
jag minns tider då han skulle ringt upp mig direkt och tjutit i luren. varför gör han inte det nu?
för att han är 23 och "vuxen"? eller för att jag bor här och han bor där och det är mil och månader emellan oss?
jag vill ha mer spontana samtal. jag vill ha fler fyllemess. varför skickar ingen fyllemess till mig längre, ingen jag känner är mig veterligen nykterist? jag vill ha sol och bad och gapflabb åt tråkiga ordskämt och fler parfria helger med vänner som är mina. JAG TRÄFFAR SÄLLAN NÅN JAG KÄNNER LÄNGRE och det är tråkigt. och med känner menar jag kännerkänner. jag vill att nån ska sakna mig.
sådär som jag saknar er, kära vänner.

annars är det ok.
fine, bien, bon, whatev.