bestis

jag är hemma hos mina föräldrar i uppsala.
mamma pysslar med nånting i köket, pappa sorterar sina papper och kartor i bokhyllan bredvid sängen.
det regnar ute och allt känns ganska typiskt men inte på ett dåligt sätt.
pappa har hittat en gammal turistkarta över göteborg som vi inte lyckats lista ut vilket år den är ifrån. men vår gata finns med det skrivs om öppning av spårvagnslinjer mellan frölunda torg och tynnered hösten 1966 så vi gissar att den är från 64-65 nånting. 3:an gick redan då till kålltorp, 4:an till mölndal och 5:an till torp. ett häfte på 40 kuponger kostade 8 kr. och näst längst bak, innan gaturegistret, finns det en radda "visste ni att?".
visste ni till exempel att göteborg har sveriges längsta sommar, 144 dagar från 13 maj till 4 oktober?
att stadens högsta punkt, 140,5 m över medelvattennivån ligger i terrängen 700 m norr om bergsjön, i utby?
att längsta allén, nya allén, från stampbron till järntorget mäter 1830 m?
jag tänker på hasse och tage, män i trenchcoat och hatt, och bulliga svarta volvobilar och modernistiska byggnader i glas och betong.
min bild av 60-talet.

igår träffade jag ina och erik och vi gick till vedala för att få i oss lite mat. alla vet att man inte kan vänta sig den bästa servicen när man är på nation och fattiga civilingenjörer springer omkring med serveringskläder och blandar ihop bordsnumren, men det här var ärligt talat det sämsta jag varit med om. i en halvtimme satt vi och försökte få någons uppmärksamhet för att få beställa, och sen när det till sist lyckades fick vi vänta ytterligare en och en halv timme på maten. på eriks mat det vill säga, ina och jag får bara förrätt, sen är klockan tio på kvällen, det börjar skymma och bli jävligt kallt (vi sitter utomhus) och vi känner att vad i helvete? vi lägger pengar på bordet för eriks portion (förrätten blev en springnota) och går därifrån. ina och jag fortsätter till dubbelt så dyra trattoria comedia när middagsrusningen precis är över, vi får fönsterbord, en jättetrevlig kypare och mat efter 15 minuter. emellertid hade min magsäck krympt såpass under den långa väntetiden på vedala att jag knappt orkade äta upp.
när vi skulle gå ösregnade det varpå den trevlige kyparen erbjöd oss ett kvarglömt paraply. det kändes fint att gå den rätt långa biten till bilen i regn under ett lagom stort paraply med ina som höll i min arm, trots att skorna blev plaskvåta och hon blåste rök i mitt ansikte. det är bara bästisar som får göra det.