the magnificent seven

jag älskade "sju vågade livet" när jag var liten.
igår kollade jag på den igen, andreas sitter och skrattar högt för att den är stolpig och jag blir så förnärmad att jag inte ens kan med att se klart. sen har vi en lång och omständig diskussion om att min kultur är mindre värd än hans eller det är bara det att det känns så för att jag har intellektualitetskomplex (?) för att han lyssnar på daniel johnston och jag har filmmusiken till titanic i min skivhylla.
ah.
jag köper en stolpig westernrulle från 1960 för att jag var kär i yul brynner när jag var åtta och han slår mig med fellini. andreas alltså.
så är det ju jämt.
eller så är det jag som gör grejer av grejer.
hur som helst. historien funkar ju fortfarande. sen att ens feminist/antirasist-öga ser saker man inte gjorde då... det får gå. yul brynner är ju med.