hasse och hatte

i måndags när jag var på väg in i transithallen på landvetter såg jag hasse alfredsson. han hade snövitt hår och röd halsduk och såg lite trött ut, sådär som äldre personer kan göra när de kommer in i en stor hall med massa tv-monitorer och alldeles för högt i tak. hans näsa var lite röd, som om han hade frusit (men det var varmt ute). han var ackompanjerad av en mycket stilig kvinna, yngre än honom, som skulle kunna varit hans dotter, men jag vet inte om han har någon så det kan lika gärna varit nån pressmänniska. nåväl. jag gick förbi. vi hade bytt om och var lite sena till avdelningen. lisa höll på att prata om sitt ex, att han började ha oskyddat sex med massa andra personer en vecka efter de hade gjort slut och nu kanske hon fått nån sjukdom bara för det. jag bara hummade, kunde inte lyssna riktigt, kollade mest på honom.
hasse alfredsson! jag hade lust att springa fram och säga nåt. vad som helst, "du är bäst. du får aldrig dö" typ. äh jag vet inte. han har varit min idol sen jag var liten, hela livet har jag tänkt att om jag inte får träffa honom nångång skulle det kännas sorgligt. han är nog den enda kändis jag riktigt velat träffa. men vad skulle jag säga till honom egentligen? jag hade en blå pikétröja med kaffefläckar och ett smutsigt svart förkläde. ÄPPELKRIGET ÄR MIN FAVORITFILM! JAG HAR SETT VARENDA AB SVENSKA ORD-REVY SVT NÅNSIN VISAT!
äh jag suger på sånt där. jag gillar inte att visa kändisar att jag känner igen dem. låt dem vara ifred, vafan. men ibland önskar jag att jag kunde.
som när hatte furuhagen kom och handlade av mig en gång på arlanda. han och hans fru åkte nån slags pensionärsresa till estland. båda två var väldigt vänliga, hon bar brickan och han betalade. jag visade sockret och servetterna och hela tiden ville jag få in nånstans att jag kände igen honom, att pappa och jag haft "jag tar befälet, jag har ju DAMbyxor" som internskämt i flera år, ända sen pappa hyrde "att angöra en brygga" och tvingade mig att titta på den.
men det gick inte. jag lyckades inte. när jag sen skulle plocka borden bredvid där de satt tappade jag en servett på golvet och han plockade upp den och jag ville bara säga "tack! du förresten: DAMBYXOR!" men jag sa "tack vad snällt" men inget mer och nu får han aldrig veta att walter är min favvokaraktär i den filmen just för det där med dambyxorna.
fan. fanfanfan.