love hurts!

när jag gick hem från bussen lyssnade jag på "mountain angel" med dolly parton. det är en väldigt sorglig sång om en flicka som är sina föräldrars stolthet, duktig i allt hon tar sig för och hela byns ängel, tills hon en dag blir kär i en man hon släpper allt för. och hon ger sig till honom fullständigt, hon drömmer om att bli hans hustru och bära hans barn, ingen annan hon någonsin älskat spelar någon roll. men han sårar henne såklart. lämnar henne. lift's her high, drops her low. (dolly sjunger om honom som djävulen). tjejen blir galen. hon kan inte älska någon annan mer. hennes föräldrar dör av sorg, deras dotters öde är för svårt. hon blir ensam och fullständigt olycklig, till slut vansinnig. hon bosätter sig uppe på berget där hon tittar ner på det liv hon förut levt, väntandes på honom. hon var ängeln men nu är hon galningen, häxan. de säger att hon är besatt. låten är nästan sju minuter lång.
den fick mig att tänka på en annan låt, av maná, "el muelle de san blas". den handlar också om en kvinna som älskar sig galen. varje dag står hon på bryggan (el muelle) vid havet och väntar på sin älskade, som har åkt iväg med en båt. men han kommer aldrig tillbaka och åren går. varje dag står hon där och väntar. hennes hår växer och hennes kläder är slitna, hon har samma klänning på sig som när han åkte, blicken är tom. de börjar kalla henne "la loca de san blas", galningen, och en eftermiddag i april försöker de flytta på henne, ta bort henne från bryggan. men det går inte, hon har växt fast. havet har tagit henne.
vilken i SIN tur fick mig att tänka på en bit spansk historia: "juana la loca", dottern till det mycket taktiska äktenskapet isabel av castilien och ferdinand av aragonien. hon som ärvde ett imperium bestående av nuvarande spanien, portugal, italien, sicilien, nordafrika och ett antal sydamerikanska kolonier, men som slängde bort det på en man lite löjligt kallad "felipe el hermoso" pga hans omtalade skönhet. det var ett arrangerat äktenskap men lyckat ändå, bruden var mycket lycklig och kär, trots att hon fick flytta från det soliga spanien till en kall borg i tyskland. de får några avkommor och allt är frid och fröjd, då juana får reda på att felipe träffar andra på sidan av. det blir bärsärkargång i borgen. juana vill inte dela sin fagre make med andra. hon är så svartsjuk att hon glömmer allt annat, till och med sina barn. historien slutar med att felipe blir sjuk och dör i någon ganska trivial sjukdom som förmodligen skulle kunnat avhjälpas med ipren, men som var livshotande på den tiden, och juana får sitt nickname, "la loca", för att hon blir en fullfjädrad maniac. hon håller likvaka i nån månad eller så och lämnar inte sin makes sida, när hon till slut ändå är tvungen att slita sig därifrån bestämmer hon sig för att felipe inte får begravas, han ska ligga i sin kista och följa henne vart hon än går. vid längre resor har har hon förutom mat och andra förnödenheter också med sig sin döde makes lik. varje dag måste hon öppna kistan och titta så att han verkligen ligger där och att ingen har rört honom. till slut bestämmer man att juana inte är kapabel att styra imperiet. hon blir avsagd sin titel som regent och den lämnas istället att växa i till hennes son carlos som bara är 16 år. juana låses in i ett torn och där sitter hon sedan i 60 år. ingen gråter när hon dör.


vad säger man? hade dom här tre varit på ricki lake hade hela publiken bara skrikit "GET OVER IT! HE'S SO NOT WORTH IT!"