Det Händer Inte

på dagarna när jag är ledig vet jag inte vad jag ska göra.
det är som att röra sig i trögflytande vätska, allt tar tid och ingenting blir av. om jag tänker att jag ska gå ner på stan vid tio på förmiddagen kanske jag kommer iväg först vid halv fem på eftermiddagen, om jag ens orkar. jag har nästan blivit rädd för stan, jag vet inte vart jag ska ta vägen och så hamnar jag i nordstan för nåt meningslöst tittande och jag hatar ju nordstan, det är alltid folk som försöker sälja saker till mig eller få mig med i deras organisationer. och överallt är det människor, man kan aldrig bara gå rakt fram.
jag väntar bara på att nåt ska hända. på att vi ska flytta från den här lägenheten och att saker ska bli bättre och varmare. på att plugga istället för att jobba. det här är bara dötid, jag kommer inte minnas den.
jag läser men det känns meningslöst. jag försöker inbilla mig att det är nyttigt för mig men det känns inte. det känns bara som om jag ursäktar att jag sitter hemma och inte gör något. jag vill vara med i en bokcirkel, jag har aldrig varit det någon gång och kanske det skulle kännas bättre då.
jag har aldrig varit rädd för att vara ensam men just nu är det som om varje stund jag inte har ett direkt mål (tex. gå till tandläkaren, fika med lisa) är meningslös. kanske är det för att jag helt plötsligt saknar människor omkring mig. all tid jag inte jobbar går ut på att tänka ut saker att ta mig för på dagarna så jag inte drabbas av panik. jag får ganska lätt panik nu för tiden. det räcker med ett illa formulerat sms.
jag vet inte hur jag ska komma ur det här.
skaffa mig intressen kanske men jag vet inte hur man gör.
jag känner för att gräva ner mig i nåt bara för Sakens Skull. bli uppslukad och slippa tänka så mycket på andra onödigheter.
det verkar inte hända.
jag väntar men det händer inte.