mormor, morfar och jag plockar bär, sommar 1986

i helgen har det varit mycket barndom.
min familj är sådan, att så fort det finns anledning att prata om det som varit, så gör man det. en bra anledning brukar vara att någon fyller år. den här gången var det jag som fyllde år, därför har vi pratat om mig. mest om 12 mars för 23 år sedan, hur min pappa åkte stan runt och lånade ihop barnkläder, skötbord och barnvagn, eftersom min mamma var helt övertygad om att det inte skulle bli någon bebis, hur min pappa dansade hem på små moln från sjukhuset på kvällen, jag kan det utantill vid det här laget, jag tror till och med jag har det nedskrivet. jaja, ens födsel kan man inte reflektera särskilt mycket över, och vad skulle det vara att minnas egentligen, men sen, det som kom efteråt.
barndomen gör mig av någon anledning sorgsen. min är väldokumenterad, det finns hundratals bilder på när jag äter glass, när jag är tjurig på ålandsbåten, när jag ska på kalas och har en liljekonvaljebukett inslagen i köksfolie med mig, när jag är uppsvullen i ansiktet av myggbett, och mycket mycket annat.
jag var blond, jag hade lugg över hela huvudet (som min mamma klippte), och kläder från polarn&pyret. jag tyckte om saltkråkan och björnes magasin, och när min mamma bakade toscakaka, bara för att få äta klegget ovanpå.
men alla de här sakerna, sa jag till andreas igår när vi pratade om hur det ibland känns som att stå framför en djup avgrund, alla de där sakerna som man tyckte var stora och viktiga då, de är egentligen små, och de känns inte mer. ingenting känns på samma sätt som när man var barn.
jag kommer ihåg dagen jag upptäckte att jag inte kunde leka längre.
jag hade dockor, gosedjur och prydnadsfigurer av olika form och storlek på en byrå i mitt rum, och ibland när jag hade tråkigt brukade jag leka med hela mitt rum samtidigt. de på byrån var en grupp för sig, och de hade svårigheter att komma ner, lekarna handlade alltid om hur de tog sig bort från byrån på ett eller annat vis. sedan fanns det barbiedockorna, de var lite snobbiga och fina och gillade inte riktigt att umgås med de andra. de såg ner på legodjuren för att de var kantiga och stela och inte kunde röra sig så bra (det kunde ju inte barbiesarna heller!). ibland kunde någon barbie komma över till de på byrån, men det var ganska sällan och bara om de hittade ett flygplan att åka dit med.
jag började ofta leka på byrån i alla fall (hur minns jag inte, för vilka vuxna vet hur man leker?), sedan kom de andra med efter hand.
men en dag kunde jag inte. det kom inte naturligt längre, och jag visste att det var början till slutet. innan dess hade jag kunnat leka med allt, med julsakerna i granen, med pinnar och stenar på mina morföräldrars grusgång. prydnadssakerna på byrån blev prydnadssaker, och ingenting mer.
det är tråkigt, men jag kan inte säga att jag saknar det heller eftersom jag knappt minns känslan.
eller jo jag saknar det. jag har inget som gör mig så uppfylld att jag glömmer bort att äta. förut fanns det hur många grejer som helst, lego, sandlådor, en låda full med klippdockor.
jag kanske bara saknar intressen.
nåja jag läser åtminstone.
och idag köpte jag ett träningskort.