sur? näe jag är svår

jag har börjat gå hemifrån ner till korsvägen där flygbussen går, bara för att få lite motion. i tid är det faktiskt ingen skillnad, plus att jag slipper stå och vänta. göteborg har gjort mig otroligt otålig när det gäller att vänta på allmänna kommunikationer. står det fem minuter på tavlan blir jag irriterad. varför kan den inte komma NU? ska jag stå här och frysa? ähh vafan jag GÅR det går ju fan snabbare! bussjävel. jag går danska vägen ner, genom örgryte. husen är så fina att jag nästan blir arg varje gång jag går där. varför bor det folk i såna fina hus? det kommer jag aldrig få göra! häromdagen blev jag dessutom närapå påkörd av en kärring i mercedes. hon vinkade med handen (det tolkar man ju som en framvinkning) och sen gasade hon. men jag vet var hon bor, mercedesen står på uppfarten.

idag funderade jag på hur den här tiden kommer te sig för mig senare. hur (eller om?) jag kommer minnas den. av någon anledning brukar jag inte minnas lyckliga tider speciellt bra. de är ju mest trivsamma och fastnar inte. och det som är riktigt jobbigt minns jag inte heller, det åker väl i förträngningsfacket. men de här mellanperioderna, de minns jag hur bra som helst, och gud vad jag romantiserar dem!
som ofvandahlstiden. det var i tvåan eller trean på gymnasiet, då lotta och jag blev dumpade på samma dag och satt på rökavdelningen på ofvandahls och passivrökte i flera timmar, varje dag efter skolan, drack kopp på kopp (det var så jag lärde mig dricka kaffe), fikade upp vårt studiebidrag och pratade om dumma killar och dumma förhållanden och hur vi ville att det skulle vara och andra personer som minsann var mycket snyggare och mycket smartare, tex tex tex BECK tex och tex JARVIS COCKER, och guuud vad vi önskade vi hade varsin som dom.
men det var ok, vi var 17 och svåra. och det kändes som om håkan hellström sjöng direkt till oss.
det är därför jag hatar håkan hellström nu för att han inte gör det längre. hans låtar är fortfarande 17 men det är inte jag. och han är fanken över 30. han borde inte ha små trutiga flickor i sjömanskostym i sina videor.
JAJA.
outta subject.
det var inte det jag skulle behandla.
det var hur jag romantiserar över saker som inte skimrade egentligen.
lotta och jag satt bara och väntade på att nåt skulle hända. det var inte coolt på nåt sätt. och jag vet (egentligen) att det var jävligt frustrerande. vi såg och ville ha massa saker vi inte kunde få. jag vill inte tillbaka för jag har det bättre nu (jag har en spinkig kille med jarvis-glajjer i sängen). men ändå... vad drömmer man om?
mina drömmar är annorlunda och när jag tänker efter jävligt tråkiga. de handlar mest om materiella ting och hus jag vill bo i när jag har råd att köpa ett.
om ens det, oftast tror jag inte ens jag drömmer. jag går omkring i en tillvaro av nutid som jag inte ens minns. jag är lycklig. är det inte tråkigt att man ska behöva ifrågasätta det?
hej bullen, jag kan inte komma på nånting att önska mig i födelsedagspresent, jag tycker redan jag har allting. jag ska bara fylla 23, är DET normalt?
nej det är fan inte normalt, nåt måste du väl kunna hitta på. du är ju inslussad rakt i konsumtionsåldern för i helvete!
ah gud.
en annan tid jag romantiserar hårt är när jag flyttade till kantorn efter att ha varit i spanien en termin, ina drog till england och alla mina vänner verkade försvinna på samma gång. jag läste spanska i en klass där jag hatade alla utom erik, han var den ende jag egentligen umgicks med. vi brukade sitta i mitt rum och röka på och prata om el puerto. ibland lyssnade vi på musik men jag hade inte ens en ordentlig stereo. jag gick på bio ensam flera gånger i veckan och gick ner 6 kilo i vikt.
AHHH DET VAR TIDER.