LÄGET?

Jag tror inte jag fick någorlunda social kompetens förrän efter 21 års ålder. Inte den här "småprata lite om saker som inte betyder ett skit"-kompetensen i alla fall.
Jag jobbade på ett bibliotek när jag var 19 tillsammans med en kille som skrattade åt mig varje gång vi sågs för att mitt svar på hans "hur är läget?"-fråga alltid blev "jorå...".
Jag frågade aldrig tillbaka, sa bara så.
Han tyckte det var askul, det fattade jag aldrig heller.
Men jag tyckte det var så svårt att säga "bra", för jag mådde kanske inte alltid bra. Min definition av bra var inte hur jag kände mig när jag skulle jobba med honom. Och jag har alltid haft ganska svårt att ljuga om hur jag känner mig.
Inte för att det spelade nån roll egentligen. Det var ju inte som att han var den som brydde sig.
När jag gick i gymnasiet gick jag ständigt och jämt omkring med en känsla av att när som helst bli avslöjad. Att jag gick omkring och duperade min omgivning med att vara duktig och smart. Att jag var nån annan egentligen, nån mycket sämre, och att nån kanske skulle komma på det snart. Därför var jag ganska noga med att vara uppriktig, så att ingenting skulle kunna vändas emot mig.
T.ex. ifall jag sa att jag mådde bra bara för att stöka undan konversationen skulle en liten joker hoppa fram från ingenstans och skrika:
"BRA??? DET ÄR VAD HON SÄGER, MEN KOLLA HÄR FÅR NI SE!"
Och så skulle jag bli avslöjad. Den fula, dåliga, dumma Anna-Karin skulle komma fram.
Så jag sa inget. Jag ryckte på axlarna eller sa "jorå". Och jag frågade inte tillbaka för jag ville inte utsätta folk för detta ständiga inre dilemma jag själv bar på.

Det låter ju fullständigt sjukt när man skriver ner det.

Men så var det.
Det är först efteråt jag kom på att det här med att jag inte frågade folk hur de mådde kunde anses som oartigt, och oartig ville jag ju inte vara. Så jag började fråga tillbaka om folk frågade mig. Men det kom inte i en handvändning. Jag får fortfarande påminna mig själv om att göra det när jag träffar bekanta. Och när jag gör det känner jag mig lite som en utomjording. Orden ligger fel i munnen på mig. Jag vet inte hur man gör det naturligt, jag får härma andra och hoppas att det låter trovärdigt.

På grund av mina kval kring de här små artighetsfraserna ser jag helst att jag slipper dem med mina närmaste. Det betyder inte att jag vill vara otrevlig mot dem men jag skulle helst se ett mer spontant och givande samtal utan uppställda normer om hur man ska börja och sluta. Om jag frågar dem hur de mår, då är det för att jag verkligen vill veta, inget annat. Och därför blev jag å det närmaste förolämpad när min mamma (som alltid sagt "okej vi hörs snart, kram kram" som avslutning i telefon) började lägga sig till med formaliteter som "Jamen då får du ha det så bra då, så hörs vi". ("Hallå, det är jag, din dotter, din första och enda! Betyder inte det nånting längre?")
Och när Andreas säger så i telefon, då blir jag förbannad på riktigt. Vi är ändå ihop och jag sitter i andra änden och får en inblick i hur det skulle kunna vara att vara en jobbarkompis han knappt vet namnet på. Hmpf.

Okej jag inser att alla kanske inte förstår vad jag brottas med när såna här fraser yttras. För andra kanske det bara är nåt man säger, det betyder nästan samma sak som "tjena" eller "hejdå". Det är kanske för mycket begärt att det ska ligga en djupare mening i det.
Det vore ju bra för mig om jag insåg detta eftersom jag ändå är en människa i ett samhälle. Jag kommer i resten av mitt liv behöva interagera med andra människor, många av dem som jag inte känner. Det kommer förmodligen flyta mycket lättare för mig om jag bara lär mig det, och inte känner samvetskval över att jag ljuger dem rakt upp i ansiktet.
Då kanske jag åtminstone slipper bli skrattad åt varje dag för att jag inte kan svara på en sån simpel fråga som:
"Hur är läget?"