svaret

Cyklade asfort uppför medicinarberget, så mycket adrenalin i kroppen sen jag vet inte när, och nästan högst uppe cyklar jag om någon jag känner igen på gångstilen och där går Samuel och ser ut som John Lennon i runda glasögon, grånande hår och randig kavaj.
Samuel gick i min klass på basåret och imponerade på oss alla genom att vara 40 år men se ut som 25.
”Vad har hänt med glasögonen??” var det första jag sa, tänkte om det är hans nya läkarlook eller nåt (han läser på Medicinarberget nu).
”Ja alltså de här är gamla, jag, ehhm, tappade de andra när jag vindsurfade” sa han. ”Hade inga remmar till dem, det blev inte så populärt därhemma när jag berättade…”
(ja gud ja, min pappas nya glasögon kostade 8000 tänkte jag säga men höll käft)
”Vart ska du då?” sa han, ”läser du också här?”
Nej nej, jag skulle bara få ett provsvar, berättade om det och stämningen blev allvarlig, som vanligt.
Sen var jag tvungen att sticka.
”Hoppas det går bra då” sa han.
”Ja, lycka till själv. Hoppa inte av än” sa jag
”Nej jag ska ge det en chans åtminstone.”
Vi sa att vi ses och det gör vi säkert.
Fortsatte min cykelstrapats, fick ett asbra besked, ringde pappa och han blev glad, så mycket endorfin i kroppen, var tvungen att cykla till gymet och lyfta vikter i en timme.
Har fortfarande inte varvat ner riktigt. Imorron blir det maratonplugg inför tentan på lördag. Men allt känns mycket lättare nu.
Så JAJA
jag ska sluta gnälla.