det går ut på att Lida

Slutligen har tristessen kommit ifatt mig. Jag känner mig som den deppiga roboten Marvin i Liftarens guide till Galaxen, går och frågar mig själv ”What’s the point?”. Varför göra nåt annat än kolla på OS (som förresten inte bättrar på humöret) och försöka slå Fredrics rekord i Tetris Friends? (över 11000 poäng på två minuter, hur många år kan det ta?) Jag får fortfarande inte springa för såren hade inte läkt ordentligt och för att inte bli knäpp gick jag och köpte ett träningskort på Friskis & Svettis och lyfte vikter i en timme. Skulle ju inte köpa nåt gymkort den här terminen för att spara pengar.
Well, se vad lite tvångsstillasittande kan göra med motivationen. Fast egentligen visste jag att det skulle gå så. Jag måste träna på höstarna annars blir jag depressiv och löpträning räcker inte. Styrketräning is the shit. Jag har hittills inte lyckats övertyga en enda annan människa om det.
Alla jag känner hatar att gå på gym, och jag förstår inte varför. För mig är det som meditation nästan. Fast jag tränar å andra sidan nästan aldrig på maskiner och inte efter nåt speciellt program och så försöker jag vara där så tidigt som möjligt på dagen så jag matchar med tanterna på sjukgymnastiken. Det får inte vara för trångt, då kan jag inte koncentrera mig.

Det är roligt med OS för man får se massa sport som man aldrig ser annars. Rodd, paddling, fäktning och tyngdlyftning gillar jag. Och alla kufar som kommer fram! Som killen som tog silver i cyklingen, han som sa att det gick ut på att lida. ”Efter hundra meter har jag mjölksyra, sen är det bara att stå ut 4 mil till” typ. Gillar attityden. Älskar minen på målfotot.