asketen

Jag jobbade min sista vardag det här året igår och dagen efter (idag) är tillvaron ett jobbigt hål att fylla. Inte för att jag vill jobba, gud nej, jag är så glad att slippa. Helg, personalbrist och slut på 50-öringar, nej tack.
Men jag känner mig lite tom och ganska trög. Inga idéer. Moa och jag kom överens om att jag inte har några intressen. Jag skäms lite men min lediga tid består inte av mycket.
Lustigt, för Moas intresse (hästar) är större delen av hennes liv. Hon rider när hon jobbar och rider när hon är ledig.
Det måste kännas bra att ha något man tycker är så roligt och som man kan hålla på med obegränsat.
Det enda jag är bra på är att skala av mig fler och fler saker jag inte vill vara delaktig i. Jag har slutat prenumerera på tidningar, de irriterar mig bara (förutom GP, så länge jag inte läser ledarsidan), jag blir uttråkad av att titta på film och stör mig som fan på dramaturgin i serier på tv. Jag säger nej till semesterresor med kompisar för att det innebär flygplansresor, jag har slutat intressera mig för kläder och kan inte längre strökolla i IKEA-katalogen. Musikvideor får mig att tappa respekten för artisten, jag köper inga skivor, och har inget nedladdningsprogram i min dator. Det enda jag lyssnar på är P1 och Arcade Fire. Dessutom har jag tröttnat på min digitalkamera och har börjat använda min analoga systemkamera med riktig film i.
Jag kan inte minnas sist jag var full, för så fort det vankas alkohol dricker jag max ett glas vin, sen blir jag trött och fortsätter på vatten.
Jag irriterar mig på att folk köper så mycket dålig mat på ICA, så mycket läsk, kött och buteljerat vatten, att chipspåsarna blivit så stora och att brödet är så dyrt. Jag bakar eget bröd.
Fortsätter det såhär kommer jag väl sälja alla mina grejer på loppis, flytta ut i en grotta i skogen och leva på det som naturen ger, som den asket jag är.
Jag vet inte ens varför jag gör det. Det är inte som att jag försöker jättehårt eller att det känns speciellt bra. Det är bara som att jag känner för färre och färre saker. Men inte fan är det kul att inte känna för nåt.
Om inte Andreas köpte lösgodis ibland och födde mig på kakor tvivlar jag på att jag ens skulle ha ett sockersug. Jag skulle tycka det var onödigt.
Nu kan i alla fall kaffe och kaka pigga upp.
(Det kanske är pensionär jag har blivit?)


[edit]
Ok jag har gått en promenad i Örgryte och köpt Arcade Fire-biljetter. Allt känns bättre nu, och jag kanske känner för nåt i alla fall, det gör nämligen nästan ont i mig av lycka när jag hittar sånt här på youtube. Om ni lyssnar, snälla lyssna klart, det är så sjukt jävla braaaaa! Jag vill... gå upp i atomer eller nåt när jag hör det. Ah.