backigt

Idag cyklade jag i motvind upp för en backe. Eller iofs flera, men bara en som jag inte cyklat i förut. Backar som man inte känner till är de jobbigaste för då vet man inte huruvida man klarar av dem eller ej.
Jag hade gett mig fn på att klara av den.
De enda gångerna jag nånsin känner känslor som elitidrottare eller extrema tävlingsmänniskor tänker (typ "kom igen då, du kan göra det, du är en jävla mes om du inte klarar det, kom igen, kom igen, det är bara lite kvar kom igen" osv) är när jag cyklar ENSAM upp för en jättejobbig backe som man ser att andra cyklister gett upp i före en, de går med sina cyklar men jag tänker fan cykla hela vägen upp. Det svider i låren av mjölksyra och det känns som om lungorna ska sprängas i bröstet på mig och låset jag brukar ha hängandes på styret slår mot knäna på mig när jag står upp, det gör ont men jag ska fan inte stanna. Och oftast gör jag inte det.
Jag skulle kunna skylla på bra kondition men jag tror det är mest psyke. Jag gillar tanken på att jag inte väjer för backar. Kan man cykla till exempelvis medicinarberget varje dag i regn och snålblåst utan att man tänker på lutningen som ett hinder, utan bara såsom vägen ser ut kan man cykla i princip var som helst sen.

Andreas tittar på en dokumentär om Kurt Cobain. Jag blir ju som sagt uttråkad av allt jag ser på tv nu för tiden så jag ids inte. Dessutom vet jag redan vad de kommer säga. De kommer säkert intervjua David Grohl eller den andra basistkillen i Nirvana och de får sitta och prata ohämmat om hur stämningen var i bandet, och hur kurts drogproblem påverkade dem och säkert kommer nån producent prata om hur inspelningarna gick till och hur jobbigt det är att arbeta med en självdestruktiv heroinjunkie och säkert kommer de i slutänden skylla allt på Courtney Love.
Dessutom har jag överlag svårt för det amerikanska snittet på dokumentärer. Eller för övrigt nästan alla snitt som följer praxis. Typ som musikjournalens program om Jakob Hellman på radio. SÅ tråkigt. SÅ mycket sagt förut. SÅ mycket producentprat om hur konstiga andningspauser Hellman tar när han sjunger och hur det retade gallfeber på alla i studion. Men DÅSÅ. Var glada över att han bara gjort en skiva. Gläds åt den. Sluta tjata. Och sluta gör tråkiga dokumentärer om musiker som anses legendariska.
Let them rest in peace.