utantill

Idag: Ännu en meningslös diskussion med J om huruvida det är nyttigt att lära sig saker utantill eller inte.
Jag var för, hon emot, som vanligt. Jag respekterar att hon är en person som gillar att raljera över att livet inte är precis som man vill ha det, men ibland tycker jag faktiskt hon överdriver.
Det är inget fel på att lära sig saker utantill. Vi har fått en lista på djurarter vi ska kunna. Okej, det är några stycken, över hundratalet i alla fall, men ändå. Ytligaste formen av kunskap. Vi ska kunna namnge dem. Se en bild av ett djur och säga vad det är. Skäggdopping, piggvar, skogsödla, blomfluga, osv. J är upprörd. Hon ser inte poängen.
"Poängen är att du ska lära dig dem", säger jag.
"Men VARFÖR? Jag kommer inte ha nytta av att kunna massa fåglar!"
Jag orkar inte återge konversationen. Den var ganska långdragen och jobbig. Kontentan var i alla fall att hon inte vill lära sig saker som inte har direkt koppling till det hon ska syssla med i framtiden, och jag tycker att hon är inskränkt för att hon faktiskt inte kan ha en aning om ifall hon kommer ha nytta av att kunna fågelarter eller inte. Jag vill inte ens gå med på att det finns saker man lär sig i skolan som är totalt onyttiga. Som man lär sig bara för att man ska. Som texten på "Den blomstertid". Alla Europas huvudstäder. Hur man pillar bort glaset på brandlarmsknappen på bästa sätt. NÅNGÅNG har man säkert nytta av det. Och har man inte det så, whatever. Kunskapen finns där, den tar ändå ingen plats.
Jag blir irriterad när folk går på universitetet och klagar över att de måste lära sig saker. Okej om man inte gillar skolan, om man inte gillar att plugga och traggla saker utantill. Då behöver man inte, för det finns andra jobb. Men har man valt att gå på universitetet får man väl för fanken ta att man måste kunna vissa saker utantill. Varför är det ens ett problem?

När vi läste matematik i höstas var det en hel del knorrande om att formelbladet vi fick till tentan var så magert. Det var i princip ett papper med pythagoras sats på, en formel som de flesta lär sig i högstadiet. Vår lärare sa att det var för att vi skulle lära oss resten. För att man inte kan säga att man kan matematik om man inte kan formlerna. Jag tyckte han hade rätt. Visst det var jobbigt att lära sig allt, men det är först när man verkligen kan använda formlerna som man lär sig dem utantill, och då är det ju i sig ett bevis på att man kan hantera dem.
Och det kan faktiskt vara praktiskt att ha dem i huvudet, för vem orkar kolla en uppslagsbok varenda gång man undrar över något?

Och ja, sen kan man undra vad man ska ha allting till?
Snälla J, jag vet inte. Men det är väl schysst att kunna saker? Att vara allmänbildad har väl aldrig skadat? Och om inte annat börjar man märka efter hand hur saker hänger ihop. Att det mesta gör det på något sätt, att det flyter in i varandra. När jag har sådana stunder är jag glad över att jag inte är barn längre, för när man är liten ser man bara fragment av saker och man kan inte förstå dem. Man tragglar saker i skolan och man förstår inte varför.
Men det är när man växer upp, och upptäcker att en del saker faktiskt har fastnat som man uppskattar det. Belöningen kommer när man minst anar det.
Nu låter jag som min mellanstadielärare. Men låt gå för det:
Lär dig så mycket som möjligt! Kunskap är nyckeln till allt!
Och den gamla klassikern:
REPETITION ÄR KUNSKAPENS MODER.