bab(b)el

Kalle var här och vi spelade "Ticket to ride".
Jag vann.
Jag brukar sällan vinna grejer. In facto händer det nästan aldrig.
Av någon anledning blir jag inte speciellt glad när jag vinner. Det är ändå som om det är normaltillståndet. Men jag blir typ helt vansinnig om jag förlorar, speciellt om det händer flera gånger i rad. Andreas och jag spelar ju aldrig Alfapet längre av den anledningen. Göra-slut-risken.
Jag vet inte varför det är så.
Jag har funderat på om det beror på att jag är ensambarn eller om det var för att jag alltid kom tvåa eller trea i alla löp- och skidtävlingar när jag var liten.
Jag har dragit paralleller till nästan allt jag vet om mig själv.
Men jag vet ju inte.
Hur som helst gör det här förlorarvansinnet att jag blir lite rädd för mig själv. Det är inte sån jag vill vara, jag vill vara en värdig förlorare, kunna kontrollera mina känslor, inte som Lii i min högstadieklass som slängde skolbänkar omkring sig när hon förlorade i "tecknet".
(Ok så illa kanske det inte är...)
Men det är därför jag inte vågar spela lasergame med folk jag känner. Jag är rädd för vad det skulle locka fram i mig.
Kalle säger att han önskade han var mer känslomänniska. Att han också kunde sitta och hulka när han såg på sorgliga filmer.
Det tror jag inte alls.
Det är fan jävligt jobbigt att bli engagerad i saker som nästan inte spelar nån roll. Som att nån förstör för en i ticket to ride, eller att må så dåligt över en film att man inte ens kan se klart den, utan måste gå och göra nåt annat.
Som när jag såg Babel. Jag är glad att det inte var på bio, för på bio kan man inte gå ifrån. Jag hade väl käkat upp mina knogar eller nåt istället.
När jag ser på filmer som Babel kan jag inte bara koppla bort att det är en film, som andra normala människor verkar kunna. Det är som att nån sprutar in det i venerna på mig, all ångest och alla känslor. Jag känner genom dem i filmen. Jag blundar men det försvinner inte. Och efteråt drömmer jag. Babel såg jag inte ens klart och jag drömde om den flera nätter efteråt.
Vad beror detta på?
Folk som tror på horoskop skulle väl säga att det är för att jag är fisk.
"Fiskar är känslosamma och har nerverna utanpå."
Jag kanske blivit sån efter för mycket horoskopläsande i "Frida" i min ungdom. En självuppfyllande profetia.
Blabla vem bryr sig.
Jag önskar jag vågade lite mer och var lite mindre känslosam.
Så, nu var det sagt till slut.