office/work

Ida och jag pratade (som vanligt) om att jobba, jag sa att jag tycker det är trevligt att prata med folk som jobbar, och Ida skrattade för jag lät som kungen när jag sa det. Jag menade nog bara att jag gillar när folk inte lever på andras pengar. (I den meningen lät jag inte som kungen.) Sen kom vi in på lönearbete i vanlig marxistisk anda och moral som går i familjen osv.
Jag kan aldrig komma med några bra argument för lönearbete när jag pratar med Ida. Till att börja med kan jag över huvud taget inte föreställa mig ett samhälle utan det och det slutar bara med att jag sitter och känner mig som Alf Svensson.
Men hur som helst.
Jag kom på en bra sak idag. Det här med att tvingas in i interaktion med människor som man aldrig sätter sin fot i närheten av annars. Att tvinga sig att förstå sig på folk. Nu menar jag arbetskamrater. Det är för jävla jobbigt, men det är nog rätt bra för karaktären.

När jag jobbade på Arlanda hade jag en arbetskamrat som hette Luis. Han kom från Sydamerika och hade bott i Sverige i nästan 20 år men när han blev nervös började han prata spanska. Han hade jobbat nästan längst av alla men vissa saker lärde han sig inte.
Som att när man kom på morgonen måste man grädda bullarna först, annars var de inte färdiga till öppning. Det var i princip det första de sa till en under upplärningen. ”Det första du gör på morgonen – sätt in tre bullplåtar”.
Luis gjorde inte det. Han började med andra grejer som hade mycket längre gräddningstid och när man kom dit själv (han kom alltid före en också) och frågade om bullarna sa han ”jaja” och satte in dem sist, på hälften så kort tid men med dubbelt så hög ugnsvärme. De blev alltid stenhårda och ofta helt svarta.
Under hela den tiden jag jobbade där gjorde han så, och jag kunde bara inte fatta att han inte såg att det inte var bra. Jag sa till honom säkert tio gånger men till slut gav jag upp. Ibland höll jag på att bli galen när jag kom på morgonen och det luktade bränt redan i korridoren. Men samtidigt som jag kunde vara arg så jag kokade över att han gjorde sådär och en massa andra konstiga saker som var helt åt helvete, och gick och mumlade för sig själv på ett otroligt irriterande sätt (som påminde lite om sura husalfer i Harry Potter) så kunde jag ju inte gå omkring och hata honom heller. Han var inte elak och han ville ingen illa.
Jag förstod mig bara inte på honom för fem öre.
Han sorterade pengarna efter färg istället för valör i kassalådan.
Ibland undrar jag vad han tänkte om min värld. Om han tyckte att jag var konstig för att jag gräddade bullarna först på morgonen och propsade på att smörgåsarna skulle ligga på samma plats i montern som föregående dag så det skulle vara lätt att fylla på.
Ingen aning. Hans hjärna arbetade efter ett annat operativsystem än mitt.
Hur som helst skulle jag nog aldrig umgåtts med honom om det inte vore för det där jobbet. Vilket jag för övrigt såklart hatade.
Men ändå. Att bli förstummad av människor ibland är också bra.