prestationsångest

Det fina vädret ger mig prestationsångest. Jag vill gå ut och hoppa i löv, plocka svamp, andas höstluft, och dricka kaffe utomhus. Men istället sitter jag här och försöker räkna matte. Det går inte bra.

Väldigt ofta känner jag att jag inte räcker till. Det är en ny obehaglig känsla. För mindre än ett år sedan var tiden obegränsad, och pengarna också i och med att mina nöjen var så billiga. Nu är det helt plötsligt allt. Jag vill ha och behöver mer pengar i och med att min livsstil är dyrare (nu låter det som om jag lever värsta flow-livet, well, I wish...), plus att jag inte tar studielån, vilket innebär att jag måste jobba mer, vilket gör att jag blir trött, vilket gör att jag inte orkar plugga ordentligt och inte hinner träffa de jag vill träffa, knappt ens prata i telefon med dem. Och det här ständiga gnagandet om pengar, allt jävla slit för att få dem, och hur dyr vinterjacka kan jag köpa? Om jag jobbar fem dagar den här veckan, har jag råd att vara ledig hela första veckan i november och åka till Andreas då?

Jag är så trött på det, jag önskar jag bara hade dem, punkt. Men jag antar att jag ändå är lyckligt lottad i och med att jag har ett jobb. Det är ett slitit skitgöra och jag är där i 10 timmar i sträck, för den sämsta avtalslönen funnen, men det ger mig ändå pengar och en viss frihet. Jag får välja hur mycket och när jag vill och inte vill jobba, bara jag säger till i god tid. Och det gör jag. Jag antar att det är den dealen vi har, jag och min chef. Jag är en exemplarisk anställd, hon fixar mitt schema efter alla mina göteborgsresor, matteprov och fyllehelger.

Nä, jag ska inte klaga.
Det är inte det som stör mig mest egentligen.

Men jag ska inte ta det nu.
Imorgon kanske.