ny blogg

HEJ!

Jag har gjort en ny blogg! Titta gärna där:

http://skrft.tumblr.com/


/Anna-Karin

legenhet

Föreläsning med en riktigt grötig amerikan. Han var bra men det var precis efter lunch och mina ögonlock föll bokstavligen igen, fick sitta och blinka för att inte somna.

När det var paus cyklade jag hem.

Kan inte slappna av, jag vill veta om vi får lägenheten eller inte. Just nu är jag sjukt skeptisk, för jag har inte hört något från Andreas än och jag tar för givet att han kollar sin mobil en gång i kvarten ifall de skulle ringa. Fast å andra sidan, det kanske han inte har tid med, han har ju patienter.

Menååhh

Just nu känns det som om vi inte får den kommer jag falla ner i ett stort svart hål av höstångest för att jag har sett fram emot att flytta så mycket.

Och då kommer vi känna oss tvungna att tacka ja till nästa lägenhet vi får erbjudande om, oavsett om den är fin eller inte.

SUGER JU.


Men dricker iaf kaffe. Bra.

akademien

Jag är ensam hemma och läser "Död i Garnethill" av Denise Mina. Det är vår bokcirkelbok den här månaden och den första deckaren vi läser. Det är verkligen deckarväder ute, halvstorm med enstaka skurar som piskar fönsterrutorna. Förskräckligt cykelväder för övrigt, och jag har flängt omkring hela dagen, med kjolen istoppad i regnbyxorna. Jag har också börjat läsa om Skugg-böckerna av Maria Gripe. Jag läste jättemånga av hennes böcker i mellanstadiet (brukade gå till bibblan och låna alla som fanns inne) och älskade alla, förutom böckerna om Elvis, de gjorde mig modstulen av nån anledning, jag tror de var för verkliga. För mycket diskbänksrealism kanske. Det var mystiken i de andra böckerna jag älskade, särskilt i Skugg-böckerna, men även "Agnes Cecilia" såklart, och "Tordyveln flyger i skymningen". Den senare hade vi som klassbok i mellanstadiet, det var jag som föreslog den, och alla satt med gapande munnar när vår lärare läste högt.

Igår köpte jag "Jorden de ärvde" på Aniara, det var ett infall medan jag väntade på Sara, och den bokhandeln är så förbannat trevlig. Vi får se när jag kommer läsa den, det är inte alltid jag är så snabb med att läsa böcker jag köper. Vissa vet jag på en gång att de kommer bli liggande. Men det är ok, ingen brådska. Höstterminen börjar snart, jag har smygstartat med att gå på föreläsningar i en doktorandkurs trots att jag inte alls är doktorand. Ibland förstår jag ingenting av vad de pratar om, men jag känner mig ändå mer hemma än på många andra ställen. Jag har nog alltid varit lite svag för akademikervärlden.

film

Jag väntar på att min frukost ska lägga sig så jag kan ut och springa. Har varit så fatalt dålig på att träna den senaste tiden. Känt hur min kropp nästan faller ihop, tittat på hösäcksbilder av mig själv, tagna under skåneresan av Andreas, inbillat mig att det inte är jag på nåt vis.

Men det är det ju.

Igår var jag på biblioteket med Ida och lånade fyra filmer och två böcker. Hon lånade väl fem filmer och tio böcker eller nåt. Helt galet. Bibliotekarien har inflytande över mig. Jag kommer aldrig hinna titta på alla filmerna. Det var Massor av whisky, den såg vi igår kväll, En förlorad värld (jag vet att jag kommer hata den eftersom jag både läst boken och sen sett tv-serien), Padre Padrone (har jag tänkt se sen jag bodde i Uppsala men sen alltid valt något mer lättsmält) och Jules och Jim av Truffaut.

Imorgon blir det ingen film för jag ska åka till Danmark på morgonen och kommer inte komma hem förrän vid 23-tiden. Jag ska åka tillsammans med min handledare. Jag fasar lite för att åka tåg i sammanlagt 7 timmar med honom, men det kanske går bra om jag tar med mig ipod. Måste komma ihåg att ladda den bara!

suburbs

Wihoo! Min examenspresent har kommit!

de är överallt!

Igår kom jag till jobbet, och det första jag hör när jag står vid klockan för att stämpla in är min chef som flabbar:

”Ananas på pizza, det måste ju vara en liten BÖG som kom på det, ba ’åh vad fint med lite ANANAS på pizzan tralala’ haha vem skulle annars kommit på det, ja jösses, haha!”
Varpå han nästan sätter lunchen i halsen av förtjusning över sin egen lustighet.
Jag är inte lika förtjust.
Jag visste visserligen redan innan att min chef är en smula tjockskallig, göteborsk på det där Veiron-i-ottan-obehagliga sättet (gôbbar är gôbbar och kärringar är kärringar och stockholmare och polacker kan man bunta ihop och slå ihjäl), men jag trodde faktiskt inte att han brukade gå så långt som att sitta och bräka om det i lunchrummet. Det är ju inte helt ovanligt att de här åsikterna uttrycks på mitt jobb, men att han är chef gör ju att ingen vågar säga emot, och det är obehagligt.


Jag blev en smula deppig av denna start på arbetsdagen. Jag har tidigare på mitt jobb hört folk prata om den pakistanske städaren från Samhall som om han vore utvecklingsstörd, om polska kunder som potentiella tjuvar (trots att de är trogna företagskunder), och jag har hört arbetskamrater få gliringar av kollegor för att de bor i förorten. När jag jobbade på Arlanda hade jag en chef som kallade en svart kille (som också var anställd där, men inte under henne) för ”den lilla apan”, inte rakt i ansiktet på honom, men ändå. På ett annat jobb hade jag en kollega som bodde i Gottsunda men hatade invandrare, kallade sina grannar för hottentotter och blev helt vansinnig om någon utlänning försökte pruta när hon sålde loppisgrejer på Vaksala torg på lördagsförmiddagarna.

Ibland undrar jag: Är hela världen fördomsfulla idioter?
Kan man sitta i ett fikarum på vilken arbetsplats som helst utan att det finns någon som slänger ur sig något rasistiskt/homofobiskt/allmänt fördomsfullt. Tråkigt nog har jag aldrig haft något sådant jobb. VARFÖR måste folk säga saker som: ”Det var en kille, han var invandrare, inte för att det har med saken att göra men…” NÄMEN SÄG DET INTE DÅ, om det inte har med saken att göra.
Eller först ett jättefördomsfullt uttalande om invandrare/homosexuella, och sedan försök till överslätning genom att säga ”Alltså jag är inte rasist/homofob, dom får gärna leva som dom vill alltså, jag säger bara vad JAG tycker”. Det är så tröttsamt, så ledsamt, det får mig att vilja kriga varje dag på jobbet. Det värsta är att om man sitter där runt bordet tillsammans med den som säger något sådant, och inte säger emot, då tror han/hon ju såklart att man håller med. Och det GÖR jag ju inte, men är så mycket idioti i luften att jag känner att jag inte kommer nå fram, vad jag än säger.

Varför måste min chef från början sitta och flina åt att det säkert är någon bög som kommit på tokigheten med att ha ananas på pizza? Kunde han inte bara nöjt sig med att säga att han tycker att det är äckligt? Måste människor säga allt de tänker? Kan de inte lära sig att skala bort onödig information innan de säger nåt?

Om inte det går tycker jag åtminstone att man ska behandla alla lika. Då vill jag att nästa uttalande om en jobbig kund/kroggäst/bussresenär ska innefatta allt om hudfärg, härkomst, sexuell läggning och eventuella språkförbistringar, oavsett vem det är:

”Hade just en helt galen kund härute. Stor, vit, svensk man. Garanterat heterosexuell. Skallig, med solglasögon och pikétröja. Hade khakishorts, ölmage och sandaler i strumporna. Gormade som en idiot gjorde han, på halländska, fattade ju fan knappt vad idioten sa."

leibowitz

Jag ska snart cykla in till stan och träffa Jenni. Det är 12 km på en föredetta E4 med pappas gamla cykel. En väldigt bra cykel, fast med något obekväm sadel. Igår var jag i Stockholm, tittade på Annie Leibowitz-utställningen på Fotografiska museet och träffade Kalle. Utställningen var fantastisk. Det är sällan jag känner något mer än jag vill ha valuta för pengarna när jag går runt på utställningar, men det här var annorlunda. Jag hade kunnat gå tillbaka och titta på alla bilderna en gång till. Det var en väldigt personlig utställning, med många bilder av Susan Sontag och hennes föräldrar, syskon och syskonbarn. Jag gillade familjebilderna bäst, fast de hade gärna fått vara lite större.

Jag undrar varför jag har lättare att ta till mig fotografi än annan konst, tex måleri eller skulpturer. Är det för att jag är mer van vid mediet? Mina föräldrar äger massor med fotoböcker, de har tagit tusentals bilder under hela min uppväxt som vi tittat på under diabildskvällar och i album. Om de varit konstintresserade och målat hade jag kanske lättare tagit till mig måleri? Jag vet inte. Fotografi tilltalar mig för att det oftast inte är abstrakt. Jag tror jag har svårt att ta till mig abstrakta saker, det väcker ingenting hos mig. När däremot en bild visar en liten bit verklighet, då kan jag börja fundera mer på det som finns runt bilden. Vilka är människorna, var kommer de ifrån? Var är bilden tagen, vilken tid är det, osv. Det passar mig helt enkelt bättre.

Den andra halvan av dagen i Sthlm träffade jag som sagt Kalle. Vi köpte kaffe och bulle på pressbyrån och satte oss utanför riksdagen, hans praktikplats fram till alldeles nyligen. Det var soldis men inte jättevarmt och jag blev solbränd om näsan.
Sen skildes vi åt och jag åkte tåget tillbaka. På kvällen gjorde jag ramslökspaj med fetaost åt mina föräldrar, skickade in slutversionen på min uppsats och läste ut min bok. En bra dag på det stora hela.