1252

igår var vi ute och åt på ett ställe som heter 1252. det ligger på linnégatan och har uteservering med mysiga filtar och värmeslingor och vita dukar på borden. notan gick på 993 kr.
ok, det var jävligt dyrt. men såhär:

förra lördagen jobbade jag kväll. min chef hade redan på fredagen informerat mig om att morgondagen skulle bli "lite speciell". det betyder att vi inte har någon personal. det var jag som skulle stänga, tillsammans med två stycken som hade varit på intervju dagen innan. de var där för att diska och hade aldrig varit på avdelningen förut. sen var det en annan tjej som jobbade mellanpass till klockan åtta. och en kock. någon mer var det inte. när jag kom på lördagen visade det sig att kocken inte dykt upp.
allt kändes helt hopplöst. alla mina arbetskamrater tyckte synd om mig och sa att de var glada att de inte var jag. tack tack. det var hur mycket folk som helst på landvetter. alla vill åka på semester på lördagar. det var kö genom hela restaurangen i princip hela eftermiddagen, vi slog försäljningsrekord, och jag gick omkring och hyperventilerade, dels för att jag var stressad, dels för att jag var ARG. vem fan gör så att jag alltid hamnar i de här jävla situationerna på jobbet? och varför är det aldrig en chefsjävel i sikte när det är såhär? jag hade lust att fösa ut alla människorna och bara gå hem. säga upp mig och leva på bidrag.
som tur är har jag snälla arbetskamrater. en kallskänka stannade kvar och jobbade i köket fast hon jobbat sen sju på morgonen, och en tjej från en annan avdelning kom över när hon slutat och hjälpte mig att stänga. annars vet jag inte hur det hade gått.
gud jag var så arg på min chef.

på måndagen när jag kom till jobbet fick jag veta att jag skulle få ett restaurangbesök av företaget som tack för hjälpen. jag fick helt enkelt ta med mig någon ut och äta, middag för två, inklusive vin, lämna kvittot till min chef och få pengarna tillbaka.
det lät ju trevligt. som lite plåster på såren.
men sen när jag började tänka på det kom problemet: hur mycket får det kosta?
jag vågade inte fråga.
"trerätters!" sa min mamma. "snåla inte nu, gå till nåt ställe du verkligen vill äta. tänk vad mycket pengar de drog in den där dagen, ett restaurangbesök är en spottstyver för dem. gå till nåt dyrt ställe!"
andreas föräldrar sa samma sak, men när jag pratade med folk på mitt jobb var de lite mer tveksamma.
"man vill ju inte vara blygsam men samtidigt vill man ju inte ha några höjda ögonbryn när man lämnar över notan" sa patrik.
"kanske 600 spänn?" sa nina.

och igår när vi skulle göra slag i saken kändes allt märkligt nervöst. jag hade tagit ut 1000 kr och satt det som absolut gräns och så gick vi till linnégatan och hittade den där restaurangen, och jag tyckte den kändes trevlig men en smula dyr, andreas var tvungen att sitta och övertyga mig om att jag var värd att äta där efter allt det där jävla slitet, och att jag inte skulle låta hela kvällen bli förstörd genom att tänka på att jag senare måste lämna notan till min chef.
men det var verkligen ett bra ställe. jättegod och snygg mat, uppmärksam och trevlig personal, och små frottéhanddukar istället för pappersservetter på toaletten, vilket jag blev barnsligt glad över.
det kostade som sagt 993 kr för två trerätters och en flaska vin, en siffra jag långt innan notan kom in knappat ihop på mobilens räknare för att vara säker på att det inte översteg tusen.
det är inte lätt att gå ifrån sin bakgrund och uppfostran och helt plötsligt sluta tänka på vad saker kostar.
nu återstår bara en ångestladdad grej: själva överlämnandet av kvittot.
usch jag vill inte.
fast å andra sidan... jag har inte råd att låta bli.