tur

nåt av det konstigaste som finns är att snubbla rakt in i okända människors privatliv. när man överhör konversationer man egentligen inte är menad att delta i. som idag, tio minuters väntan vid korsvägen på vagnen hem. en tjej och en kille sitter i kuren, bredvid varann, nära, det ser ut som om de är ihop, jag tar för givet att de är det. men när jag går in i kuren för att kolla tabelltiderna dras jag in i en helt annan verklighet.
killen: ...för jag vill ju bara veta var vi står i vår relation, bara så att ingen går och tror nåt och blir ledsen menar jag. jag letar verkligen inte efter nåt fast förhållande just nu och det vill jag att du ska ha klart för dig. jag tycker mycket om dig och så, det GÖR jag verkligen, och jag umgås gärna med dig, umgås mer än per definition till och med, men en fast relation passar sig inte för mig just nu, det gör verkligen inte det. jag vill bara göra det klart för dig, jag kanske borde gjort det redan i lördags men..."
tjejen: "mmm det borde du."
k: "jo men man tänker väl inte så, jag menar om man drar hem nån en kväll..."

jag gick ut, ville inte lyssna mer. men killen pratade så högt, man kunde i låta bli att höra. ingen annan ställde sig därinne, de fattade väl att det var allvar på gång. jag ville be den jävla killen hålla käften, han pratade för högt och dessutom tar man inte ett sånt där samtal på vagnen hem det GÖR man bara inte. inte så massa andra kan höra. jag sneglade på tjejen, hon såg att jag kollade och tittade tillbaka, jag såg att hon grät, hennes näsa var alldeles röd.

när de klev på satte jag mig långt ifrån dem, försökte ignorera att han ursäktade sig till henne ("jag följer dig hem, jag vill ju bara förklara"), tänkte att jag har tur.
jag har nån som tittar på mig när jag vaknar, pussar mig på näsan och säger "tänk att man kan vara som du!" till mig.
det är tur.