kanon

Det är bra att träffa folk med samma referensramar ibland. Där man inte behöver förklara massa saker om hur man tror att världen förhåller sig. De är väl de personerna som är ens vänner. Jag träffade några av mina vänner idag, det var trevligt. De personerna jag träffar mest om dagarna är inte riktigt mina vänner, tyvärr. De har andra ramar. En kille i min klass har aldrig åkt tåg i hela sitt liv. När vi åkte på exkursionsvecka till Strömstad i oktober var hans premiärtur. Och han hade aldrig ätit ädelost heller. I onsdags pratade han om vilken chock det var när hans mamma presenterade pepparkakor med Saint Agur på. Det var det vidrigaste han ätit sa han. Okej han är bara 21. Men det är så fascinerande. Han blir liksom provocerad av att folk pratar bohusländska för "det låter ju helknäppt" och så är han själv född på Hisingen. Det är väldigt lätt att komma på sig själv med "jaja unge man"-attityd i hans sällskap, men jag försöker bita mig i tungan. Sån vill jag verkligen inte vara, för jag är ingen brunn av visdom själv direkt.
Men när man hängt i hans och andras sällskap i en vecka är det så SKÖNT att träffa folk som man slipper förklara allting för från scratch. Slipper leverera sammanfattningar av sig själv hela tiden. Det är som att få hoppa över grundnivån i ett spel man måste gå igenom varje dag. Den jobbiga biten är redan avklarad. De känner en redan. De skiter i vad man har på sig och om ens hår är rufsigt. Jag vet att de vet hur man åker tåg och att man kan ha ädelost på pepparkakor. Det känns bra. Vi kan gå på livets frågor direkt. Vilka iofs idag mest handlade om hur jävla jobbigt det är att cykla i Gbg. Om man kan ta upp ett mjölkpaket från golvet med tänderna och hur man leker tjipp-leken. Vad ordet "pretto" egentligen betyder och huruvida det används fel. Vad vi ska göra på nyår. Om litteraturkanon är en bra grej för skolan. Och massa mer. Så trevligt. Så bra med människor man gillar!