lördagkväll
när man inte har nån annan person i lägenheten som rör sig och därmed påminner en om vad klockan är, händer det mycket lätt att man fastnar i meningslöst myspace-hattande. man tittar på små band från skara som alla är kompisar med varann och till slut har man lyssnat igenom hela dess repertoar, hur det är att växa upp on the swedish countryside.
sen surfar man in på youtube och kollar på talking heads-videor i en halvtimme. avslutar med ett par rundor tetris sprint. sen går man och lägger sig, i känslan av att försakat sin lördagkväll.
och justja, innan man gjorde allt det här åt man mat från igår som man stekte med zuccini som man glömde salta och sen tittade man på "nytt läge" på tv3.
försakad lördagkväll. men det gör inget.
posted by Anna-Karin @ 22:22
3 Comments:
Att skriva om hur det är att växa upp i små hålor tycks vara ett outtömligt ämne. Inte nog med att alla de band man lyssnar på skriver om detta, man är tvungen själv att göra egna låtar som beskriver just SIN uppväxt och SIN stad. Fast egentligen är det bara kopior av samma berättelse och samma känsla. Att vilja bort, att längta så man spricker, att arbeta på fabriken, att hångla för första gången osv.
Alla låtar jag skriver är precis sådana. Jag börjar bli lite trött på det. Men samtidigt verkar det ju aldrig ta slut.
ja jag vet.. jag skriver ju inga låtar men om jag gjorde det skulle de vara precis såna. men är det inte konstigt att man är nostalgisk över nåt som egentligen var ganska jobbigt när det pågick?
Ja, det är konstigt. Jag tror det handlar om fantasier och romantiska retroaktiva drömmar.
Skicka en kommentar
<< Home