bok
Jag är opepp.
Ibland känns det hopplöst att vilja något annat än köpa dyra grejer och kolla på melodifestivalen på tv.
Jag vill att folk ska cykla till jobbet.
Jag vill ha ett eget trädgårdsland och slippa vara beroende av Willys. Jag skulle odla luktärtor och tomater. De skulle komma från 2 meter bort och inte från Holland.
Jag vill CYKLA och SPRINGA och BADA och gå barfota och bli smutsig om fötterna. Snart är det sommar.
MÅSTE FOLK SLÄNGA SKRÄP PÅ MARKEN? Det är fult och hemskt.
Jag blir så ledsen.
Jag blir ledsen för mycket. Ina skrev ett blogginlägg med en länk till en låt och när jag lyssnade på låten började jag gråta. Jag kanske är känsligare än vanligt för tillfället men jag känner mig otroligt maktlös och frustrerad för att människan är så trög och att det finns så många som fattar så dåligt. Är det bara jag som känner för att gå ut på stan och skrika av missmod? Jag vet inte vad jag ska säga bara, det är det som är felet. RÄDDA JORDEN? BEKÄMPA ORÄTTVISOR? Jag vet inte... Jag vet inte ens om det går. Jag vet inte vad jag ska göra.
Igår krockade jag nästan med en bil när jag cyklade. Hade jag inte hunnit svänga undan hade det varit jag som fått försäkringspengarna. Jäkla bilar, de är överallt. När jag cyklade på Skårsgatan igår, förbi kilometerkön med bilar såg jag inte en enda med två personer i. Alla körde ensamma. Jag vet inte hur många personer en kilometer bilkö motsvarar i det fallet men tänk om alla de hade cyklat. Minst hälften jobbar säkert inne i stan. Eller på Hisingen. Hur kan man ens tänka på att bilpendla till Hisingen om man bor i Örgryte? Jag fattar det inte. En sträcka som normalt skulle tagit fem minuter att köra tar i rusningstrafik runt en timme. Jag såg en kille i tidningen som bodde här nånstans och som var så arg på Västtrafik för att bussen alltid var sen. Han jobbade i Backa på Hisingen, och det var så jobbigt att byta till spårvagn inne i stan eftersom han alltid missade sin anslutning.
Nu hade han köpt en bil som "lösning" på problemet. På den tiden det lär ta att bara komma igenom Tingstadstunneln hade han väl kommit både fram och tillbaka på cykel.
Folk är så konstiga.
Jag är också konstig. Jag tänker på jordens framtid i princip varenda sekund, och jag vet inte vad jag ska göra mer för att döva mitt dåliga samvete för att jag har massor och andra ingenting. Jag är faktiskt jätterädd att jag ska dö gammal i tron om att allt hopp är ute och att mina barn och barnbarn väntar en framtid med mycket värre elände på grund av något som jag och mina föräldrar ställt till med.
Tänker folk aldrig så? Att tänk om det inte ordnar sig? Tänk om vi faktiskt håller på att såga av den gren vi sitter på och att den brakar under vår tyngd?
Det är skitjobbigt att tänka. Jag blir ledsen bara av att höra att 1000 år gammal is smält bort på Kebnekaise. Att trädgränsen kryper uppåt. Att det inte är långt ifrån att bli över 50 grader varmt i nordspanien på somrarna.
Min mamma brukar säga när jag pratar om sånt här:
"Jaja, men det finns ingen anledning att oroa sig i onödan"
Det är sant.
Men jag skulle inte säga att det är i onödan.
posted by Anna-Karin @ 18:50
2 Comments:
Jag tänker så och jag är så himla orolig för att det faktiskt inte kommer att ordna sig den här gången. Senaste tiden har jag tänkt mycket på min längtan efter barn (!) men vem kan rättfärdiga en sån sak? Att sätta ett barn till en sån här värld? Jag kan inte försvara det inför mig själv, det går inte. Åh, jag kan inte formulera mig heller, jag sitter bara och gråter (av flera anledningar i kväll), men jag ville säga att jo, jag känner också för att gå ut på stan och skrika av missmod. Det är så akut, det är sjukt akut och det verkar så omöjligt.
Det är kanske inte så lätt att veta i vilken ände man ska börja när det gäller så stora och svåra frågor som klimatfrågan, men om man inte är VD för ett multinationellt storföretag eller statsminister så får man väl börja med små steg.
Om man vill att folk ska cykla till jobbet så kan man ju t.ex. göra något av följande: starta en cykelaffär, engagera sig i lokalpolitiken för att det ska byggas bättre cykelleder eller lobba för att företag ska ge sina anställda cykelbidrag. Vilka vägar man ska välja beror väl lite på vad man har för färdigheter och intressen.
Företag har ju minst lika mycket makt som politiker när det gäller sådana här frågor, så att försöka få dem att satsa så mycket som möjligt på hållbar utveckling är nog väldigt viktigt. Hur ska man då åstadkomma något sådant? Tja, genom att ge sig in i affärslivet kanske? :)
Jag tror att man måste vara väldigt pragmatisk i dessa frågor. Personligen är jag hyfsat teknikoptimistisk när det gäller framtiden och miljöfrågor. Har jag några belägg för detta? Nej, men å andra sidan: skulle pessimism göra något bättre?
Skicka en kommentar
<< Home