grate

jaha då var det höst.
17.55 går solen ner bakom höghusen i johanneberg och släcker ljuset i vår lägenhet. först vid åtta-tiden är det ljust på morgnarna och jag har börjat frysa om öronen när jag cyklar. vantar började jag med förra veckan.
utanför fysicum på chalmers har kastanjerna börjar ramla ner och jag kan inte låta bli att plocka dem och lägga i fickorna. varje dag hittar man nån ny som är finare än den man plockade igår.

jag har inte tagit bort plasten runt min dator än. den har suttit där sen den kom tillbaka från reparationen och jag tror nästan att något hemskt kommer hända ifall jag tar bort den. den kanske ramlar isär eller något!
jag vet inte. ibland har jag nästan tvångstankar. jag brukar spara den här lilla plastbiten som sitter ovanpå displayen när man köper en ny mobiltelefon eller mp3-spelare eller liknande också, det är många i min omgivning som stört sig på det.

för ett år sen ungefär var vi i paris.
mycket var krångligt på den resan, speciellt när vi skulle åka hem. vi kom till skavsta mitt i natten och kom med sista flygbussen därifrån, men sedan upptäckte vi att det inte gick några bussar eller tåg från stockholm förrän klockan halv 6 på morgonen. jag fick panik för att jag skulle jobba dagen efter, det där omänskliga jävla arlanda-jobbet, och andreas skulle ju åka tillbaka till göteborg på förmiddagen och hade sin tågbiljett hemma hos mig i uppsala.
min pappa kom och hämtade oss i stockholm, jag hade många blandade känslor kring det. å ena sidan ringde jag honom själv, och jag var så otroligt tacksam för att han lät oss slippa tillbringa natten på centralen, men å andra sidan gjorde det ont av dåligt samvete och skuldkänslor. "jag är ett bortskämt ensambarn", grät jag på bussen, "jag kan inte kan planera nånting, ringer pappa så fort det krisar bara för att jag glömt bort att kolla busstidtabellen ordentligt."
andreas fick trösta mig som vanligt.
men sen stod pappa där på stationen, med fina varma bilen, och han var inte ens sur, inte ens på läxa-upp-humör, nämnde inte ens att om det var nån som skulle jobba dagen efter var det han, klockan sju dessutom, utan han bara skrattade lite och sa hur har ni haft det och var det fint väder?
och han körde oss från stockholm till uppsala.
jag var så tacksam över det, jag är fortfarande tacksam.
och så är jag glad att jag inte jobbar på arlanda längre.
och att jag inte bor 60 mil från andreas.
ja, det finns mycket att vara glad för.
och snart får man cykla med mössa.
hej!